Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Claes Schaar: Främmande gudar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAES SCHAAR
varit otänkbar utan den, och påståendet om
Joyces etiska ortodoxi och kristna livskänsla
ter sig under sådana omständigheter som en
meningslös sofism. Om alla de punkter där
Joyce brutit mot traditionen säger Eliot
ingenting — men vi vet ju heller inte vilka resurser
i den eliotska tankevärlden som här skulle
kunna mobiliseras för att rädda den store
prosaisten från att hamna i heretikernas stora
skara.
Om alla de satser som formuleras för att
klassificera författare som Babbitt, Yeats,
Hopkins m. fi. är det onödigt att utförligare orda.
Till de mest otillfredsställande bland dem hör
de skenargument som presteras för att
utestänga Gerard Manley Hopkins från de ängder
dit James Joyce beredes tillträde. Man spanar
förgäves efter någon fast förbindelse mellan
normen för bedömningen av dessa författare
och de ansatser till definitioner som bokens
inledningsavsnitt innehåller. I synnerhet på tal
om Hopkins blir Eliots sammanblandning av
etiska och litterära bedömningsgrunder
förvirrande. Går man för att på annat håll än i
"Efter främmande gudar" skaffa sig
upplysning om Eliots bruk av begreppet tradition får
man visserligen bättre besked, men lämnas
i stället i tvivel om tesens hållbarhet. I
uppsatsen "Tradition and the Individual Talent"
talar han om vad som gör en författare
traditionell :
The historical sense compels a man to write not
merely with his own generation in his bones, but with
a feeling that the whole of the literature of Europé
from Homer and within it the whole of the literature
of his own country has a simultaneous existence and
composes a simultaneous order.
Vår möjlighet att förstå Homeros eller ens
Shakespeare tillräckligt för att de skall kunna
ingå i en dylik levande tradition är troligen
alltför beskuren, gångna tiders tankevärld för
gåtfull, dess speciella stil för kryptisk för att
de för oss skall kunna ha en "simultaneous
existence and compose a simultaneous order".
I en oerhört stor utsträckning tappar vi bort
Homeros’ och Shakespeares värld och sätter
dit vår egen — en procedur som är naturlig
och riktig, men som gör Eliots tro på
traditionen till en romantisk och väsentligen
verklighetsfrämmande föreställning.
Översättningen av "After Stränge Gods" är
verkställd av Ingvar Högman, som arbetat
under stor trohet mot originalet och på det
hela taget lyckats väl i sina bemödanden att
få fason på en ganska svår text. Ibland knakar
dock svenskan en smula under Högmans
alltför nitiska försök att anpassa den efter
förebilden. Men läsaren står ganska rådlös inför
uppgiften att förbättra sådana ställen utan att
förvränga originalets mening.
I en nyutkommen volym, "T. S. Eliot.
A Study of his Writings by several hands,
edited by B. Rajan", återfinnes en rad
intressanta och ingående analyser, huvudsakligen
ägnade Eliots poesi. En uppsats, "Eliot’s
Critical Method", av M. C. Bradbrook,
behandlar också Eliots essayistik. Författaren, som
i en givande analys understryker de täta
parallellerna mellan Eliots kritik och hans poesi,
visar en viss brist på den sakrala vördnad som
fortfarande är ganska allmän bland dem som
bedömer hans insats. Den avspeglar i stället
en svag skepsis, något som skulle vara än mera
förklarligt om författaren hade i tankarna den
brist på förnyelse som är tydligt märkbar i
Eliots senare prosaproduktion, såsom i
uppsatsen "What is a Classic?", där de vaga
definitionerna och det föga strikta resonemanget
tröttat läsaren redan innan han avverkat de
första få sidorna. Det är samma egenskaper
som gör "Efter främmande gudar" till en rätt
påkostande läsning; författarens gudar må ha
all tänkbar realitet för honom själv, men i hans
elementarbok i kätteri svävar de ständigt dolda
i ett mer eller mindre tjockt töcken och vägrar
att bli något annat än främmande gudar.
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
