Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
eller något som för tanken till dockor? Man
kan ställa denna fråga till Hanserik Hjertén,
författare till debutsamlingen "Blå jord", och
om han är en diabolisk natur — men är han
det? — så kan han svara med ett berömt citat:
"Auf einmal weiss ich viel von den Fontänen"
och därmed rädda något av sin själ. Bildens
djärvhet, associationens frihet, överraskningens
hänsynslöshet är poeters oförytterliga
rättigheter. Men utövandet av dessa rättigheter
innebär tyvärr — eller gudskelov — ingen garanti
för resultatets ojämförliga värde. Den ljuvliga
friheten blir lätt identisk med omognadens
snårskog, den hisnande djärvheten blir hisklig:
"som spindelväv brister mot rusiga
kvinnobröst brister min tanke mot pulsarnas bett".
Bilder som är gripna ur luften faller med
lätthet till marken. "Ångestens vindsnabba
stjärtslag" ger en ny egendomlig inkarnation av ett
välbekant modernistiskt husdjur, men bilden
gör inte lycka ens i en strof, där tanken är
"fisklik". Ur ett överansträngt
naturaliekabi-nett måste man också från glömskan rädda
"himlens torterade lo", som räcker poeten
"sina sjuka ögon".
Ung är otvivelaktigt Hanserik Hjertén —
döljer ej sin ungdom — och en liten aning
gymnasial blir tonen i den för övrigt ganska vackra
titeldikten, när poeten låter veta att "mitt unga
hemska jag lustfyllt känner runda horisonter".
Denna bukett av nässlor till trots är "Blå jord"
ingen omöjlig bok. Den unge romantiker med
"sommaren i huden", som har känsla för "en
sömnlös guldålder fri från konturernas
bindande kärlek", har också avgjort sinne för
lyrisk melodi och diktion. Han vågar med
växlande framgång t. o. m. pröva det svåra
rim-mandets teknik, och han har en fantasi, som
inte bara är verbal. Man antecknar med
förtroende en liten bild som "ansiktets tafatta
gårdar", och man minns bl. a. två korta dikter
med sagomotiv, som ger glimtar av charm
och komik, innan de rinner ut i sanden. När
Hanserik Hjertén en gång blir en mogen poet
— mogen för litteratörernas kransar och läsares
djupa beundran — kommer han kanske att
ångra, att han överlämnade denna diktsamling
åt en elak offentlighet. Skulle han mot
förmodan aldrig bli det, kommer han kanske att
ångra det ännu djupare. Men i så fall kan han
ändå trösta sig. Han talar en gång om sitt
"samvetes lydnad jag själv min ironiska gud ...".
Vi är alla våra ironiska gudar — fastän vår
ironi inte alltid är medveten.
"Barbent på jorden" och "med sommaren
i huden" bildar Hanserik Hjertén en
"solroshög" och "näckrossval" kontrast till Eugen
Wretholm, som i sin debutbok "Mellan björk
och katedral" med fin och spetsig pensel gärna
skisserar "blad om hösten". Visserligen vilar
skogen som "en vit kvinna" och björkarna står
som "badande kvinnor" i hans dikt — kvinnan
blir enligt beprövade schabloner frukt och
element — men poeten stannar i tvekan mellan
björk och katedral, hans vilsna tankar söker
"kolonners vita fasthet" och han övergår till
att försöka etsa i ord bilden av Notre-Dame
de Paris med chimären som slår klor i vita
bröst och djävlar som "äter kvinnor och
frukter i skuggan av fridens portal". Om Hjertén
kunde kallas en romantiker, som gärna hade
velat låna en smula blond extas från
Baudelaire, så intar Wretholm en lätt dekadent
attityd av estet och lånar med mera självklar
säkerhet från samma fina källa de mörkare,
de sybaritiska essenserna: smaken för
vällustens fina kontur, svag parfym och tunga
dofter och det som följer i dess spår, lätt
avsmak, trött förakt. Hans själ är fylld av
"musik med färg av sjunkna dagens pärlgrå
spleen" men upptäcker dess bättre i den
främmande staden Paris en "förtvivlan med smak
av smultron". Han är betraktaren, som
bekänner små odysséer i verkligheten,
demonstra-tören, som med en trött gest visar på någonting
på samma gång magnifikt och miserabelt:
"Dessa lysande röda vaser i väntan på
kärlekens stoft, dessa magnifika krus av lera ...",
eller han upplyser en medpassagerare om
tristesser:
Detta rynkiga ansikte vill ej musik
detta barn har intet av stjärna
i sitt ögas blekblåa glob.
Men den främmande staden är värd en liten
mässa, finner nåd och får rökelse och myrra
till belöning: "en stad där lasten är spunnen
i fint behag ..."
Eugen Wretholm är onekligen betydligt
säkrare på handen än Hjertén. Om hans bok ändå
som helhet gör ett något stereotypt intryck, är
detta inte så svårt att förklara. "Mellan björk
och katedral" består nämligen till förbluffande
stor del av genitivkonstruktioner. Exempel kan
man låna ur en enda liten dikt på tretton rader,
som visserligen är elakt väld men ändå typisk
för författarens formellt klichéartade teknik:
aftonens tysta gator, döda lyktors pärlor,
rännstenens silver, sjunkna dagens pärlgrå spleen,
slitna kvinnors gråa bylten, hänsynslöshetens
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
