Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Gestapo bort från ukrainska fronten, närmast
på grund av de artiklar, vilka senare
samlades i boken "Volga föds i Europa", vilken
demonstrerar stor sympati för Sovjetryssland;
att skriva sovjetvänliga artiklar från tyska sidan
fronten är ett slags rekord. Han kom då till
Finland och förbluffade där kolleger och andra
i två hela år, och sedan till vårt land, där han
stannade till fascismens fall. Han hade knappt
hunnit få besked om Mussolinis fall 27 juli
1943, förrän han begav sig hem för att
fortsätta sin litterära och politiska verksamhet.
Detta är vildfågelns curriculum vitae i
sammandrag.
"Kaputt" började han skriva sommaren 1941
i Ukraina hos en rysk bonde, fortsatte boken
i Polen och vid Smolenskfronten. Då han
lämnade Polen, hade han manuskriptet insytt i sin
fårskinnspäls. Boken avslutades i Finland, så
när som på sista kapitlet, vilket skrevs
september 1943 på Capri.
Det märkliga med denne man är nu, att han
utan svårighet alltid råkar de mest uppsatta
personer och blir deras vän. Han är god
vän med prins Eugen, med generalguvernören
Frank i Polen, med prinsessor Hohenzollern,
med general Dietl, Edda Ciano och en mängd
andra lika prominenta personer. Ofta
misstänker man bluff. Vad hindrar, att mannen
fablar? Läser man kapitlet om prins Eugen, så
förekommer där repliker, som bestämt är
alldeles för sublima och själfulla för att ha yttrats
av den nyktre svenske fursten, särskilt kapitlets
rätt svåra slutreplik: "— Sluta nu, sade prins
Eugen. Så böjde han sig fram emot mig och
viskade: — Ack, om man kunde lida som
ni..."
Har verkligen prins Eugen yttrat den
repliken? Försöker man anställa några
kontrollexperiment — de är besvärliga, ty det är icke
allom givet att dela denne trollkarls
bekantskaper —■, stannar man kanske inför nuvarande
svenske ambassadören i Paris, Westman, vid
denna tid stationerad i Helsingfors. Utan att
närmare känna denne svenske diplomat, kan
man kanske antyda, att han i vida kretsar gjort
sig fruktad och respekterad genom exakt den
sorts otroligt drastiska och mördande
spiritualitet, som här återges. Westmans magnifika
gyckel med den narraktige spanske ministern
de Foxa verkar fullt autentiskt.
Boken överflödar av dramatiska scener. Den
har också sidor av verkligt skarpsinne och
av stor konstnärlighet. Analysen av tyskarnas
psyke (s. 82) är en fullträff:
Tyskarna är rädda för de vapenlösa, de svaga, de
sjuka ... Även om de försöker dölja den [sin skräck],,
kan de inte låta bli att ständigt och vid de mest
olämpliga tillfällen röja den i ord. Särskilt vid
matbordet, när de är livade av vin och god mat, när
kanske också stämningen i ett glatt lag har förtagit dem
ensamhetskänslan, när de kanske omedvetet vill
övertyga sig om att de inte är rädda, kan de inte låta bli
att blotta sig. Då talar de fritt om hunger och nöd,
om avrättningar och massakrer med en morbid
tillfredsställelse, som förråder inte bara illvilja, hat och
besvikelse utan också en frenetisk drift till
självförnedring ... Det finns ett drag av patetisk
självförnedring i tyskarnas brutalitet och fräckhet. De har ett
djup behov av att svärta sig själva med sin brutala
grymhet.
Lätt glömmer man icke den stora banketten
hos generalguvernören Frank, den ypperlige
pianisten, som anser Himmler vara en grobian
och sig själv en förfinad humanist; det slutar
med en munter "råttjakt" i de nazistiska
damernas närvaro utanför judeghettot. Genom
ett hål i muren sticker ett litet huvud fram, ett
par händer gräver i snön — en jude, ett
judebarn försöker ta sig ut. Soldaterna öppnar eld.
Man träffar icke prick, huvudet försvinner.
"— Ge hit, sade Frank otåligt, du kan ju inte
ens hantera ett gevär. Han tog geväret och
siktade. — Snön föll tyst."
Vid sidan av dylika vilda och groteska
scener förekommer makabra tavlor ur Europas
lidande, många av dem nästan outhärdliga att
ta del av. Där finns judepogromerna i den
rumänska staden Jassy, där finns
skottlossningen på de judiska kvinnor, som döljer sig
i veteåkrarna och upptäcks på en skälvning
i säden och genast prickas ned. Där finns
skildringen av ishästarna i Ladoga, bokens
starkaste, mest skakande scen. Tusen ryska
artillerihästar stormar ur den brinnande skogen
ned i sjön men kan icke ta sig upp; med en
vibrerande ton, som när man knackar på ett
glas, fryser vattnet plötsligt till. Dagen därpå
ligger sjön som ett vitt marmorgolv, över vilket
hundratals och åter hundratals hästhuvuden är
strödda, som kapade med en lie, alla vända
mot stranden. Senare brukar överste
Meri-kallios soldater gå ned och sätta sig på de
stelnade hästhuvudena. Men våren kommer,
isen smälter, och hästarna börjar ruttna . . .
Stanken väller kvävande ut över landskapet,
och de finska hästarna vrenskas oroliga inne
i korsun.
Denna ohyggliga symbol för krigets terror
visar författaren, när han är som bäst. Men
han är ofta ganska svår. Hans resonemang om
Hitler som en kvinna är utan gadd, vitsen om
tvålarna, som nazisterna förfärdigar av exkre-
216
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
