Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
värderingar. Men i sin helhet är tankegången
ganska lös, stilen är oprecis och resultatet
svarar inte mot det anspråksfulla anslaget. För
att få en hjälplig överblick bör man börja
i slutet, där Mumford redovisar sina
utgångspunkter genom att i anslutning till Emerson,
Patrick Geddes med flera utveckla en
idealistisk personlighetsfilosofi, som samtidigt söker
bevara några väsentliga moment i den
biologiskt orienterade livsfilosofi, som var så
populär i seklets början. "Varje tidsålder har
ett gemensamt personlighetsideal, vilket
representerar de livsmål, mot vilka hela samhället
mer eller mindre syftar", skriver Mumford,
och här får man nyckeln till hans
samhällsfilo-sofi. Om man vidare betonar att han liksom
Emerson mer arbetar med suggestion än med
analys och liksom Bergson vill måla en bild,
där samhället är något organiskt och växande
och där mekaniseringen ses som det
fundamentalt onda, så har man åtminstone hjälpligt
karakteriserat Mumfords tänkande.
Den bristande preciseringen gör det svårt
att i detalj granska arbetet. För att ta ett
exempel: om konsekvenserna av Mumfords
kulturkritik skulle kunna prövas på allvar,
måste han skilja mellan materialistisk
förflack-ning och nödvändigheten av att skapa ett
materiellt underlag för det kulturella
framåtskridandet.
Tydligast framträder ensidigheten hos
Mumford i vissa historiska partier. Han bedömer de
gångna epokerna utifrån ett personlighetsideal,
som är knutet till en bestämd period i
liberalismens utveckling. Särskilt svårt har han att
uppskatta de filosofiska insatser, som i
huvudsak är kritiska. Porträttet av Hume — för att
välja det mest drastiska exemplet — är en
intellektuell nidbild av första klass. Mumford
ser bara den mekaniska
associationspsykologin, som inte var någon nyskapelse av den
skotske filosofen, och är alldeles ointresserad
av Humes kunskapskritik, som fortfarande kan
erbjuda en lämplig utgångspunkt, när man vill
analysera naturvetenskapens teoretiska
förutsättningar. På samma sätt kommer Humes
kritik av naturrätten alldeles bort i
sammanhanget, fastän Hume här var långt före sin
tid och fastän denna kritik har betytt mycket
mer för att sanera samhällsfilosofin än alla
allmänt hållna personlighetsidealistiska
deklarationer. Avgjort lyckligare resultat ger
Mumfords "psykologiska" metod, när den tillämpas
på Rousseau. Här kan nämligen själva
personlighetsanalysen göra att man bättre förstår att
så disparata tankegångar har förenats hos en
filosof.
Oberoende av de kritiska synpunkter, som
här har framförts, pekar Mumfords arbete på
ett allvarligt dilemma: vi behöver
kulturfilosofiska överblickar, men kan sådana göras
utan att man utgår från alltför enkla
premisser? En analys, som vilar på tillräckligt
bred bas, måste kanske begränsas till att
omfatta relativt korta tidsperioder. Det skulle i så
fall i första hand bli en uppgift för diktarna
att söka nå fram till de stora synteserna.
Paul Lindblom
ANTIKENS GEOGRAFI
I NYTT LJUS
Leif Beckman och Åke Ohlmakks under
vetenskapligt medarbetarskap av Carl
Skottsberg och Oscar Wieselgren: Vår väg
genom världen. De geografiska
upptäckternas historia. I. Antiken och den
äldre medeltiden av Åke
Ohl-marks. Gebers 1948. Inb.
per del 50: —.
För fyrtiotre år sen utgav
geografiprofessorn Hans Hugo von Schwerin sitt arbete "De
geografiska upptäckternas historia". Det är
intressant att jämföra detta i och för sig
förtjänstfulla arbete med det vida större verk som
till undertitel har fått namnet på Schwerins
bok och vars första av fil. dr Åke Ohlmarks
författade del nu har utkommit. Schwerin
börjar med Bartolomeo Diaz och Vasco da
Gama, under det att Ohlmarks slutar med
"geografins tillbakagång" under århundradena
närmast före korstågen; först i verkets två
senare delar kommer vi att få läsa om Vasco
da Gama och Columbus, Cook, Stanley etc.
ända fram till nutiden. Förändringen i
uppläggning motsvaras i detta fall av en helt ny
syn på forntidens och medeltidens geografiska
upptäckter och på de historiker som
nedtecknade dem. Ett noggrannare studium av
Herodotos har visat att dennes geografiska
uppgifter inte är så fantastiska som man tidigare
trodde och att han i själva verket var
synnerligen väl underrättad om länderna kring
Medelhavet. De grekiska och egyptiska
krönikörernas uppgifter om fenikernas vidsträckta
färder, exempelvis expeditionen till
Guineabukten och kringseglingen av Afrika, betraktas
inte längre som sagor, persernas geografiska
vetande har undergått en påtaglig värdesteg-
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
