Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Pär Lagerkvists hela diktning och som här vänder åter
med fördubblad styrka. Men kärleken, den
allbetving-ande, den allbesegrande, företrädes i skådespelet av
andraplansfigurerna! Den företrädes av Albertus’
hustru Maria, en enkel och okunnig kvinna av folket, en
av de små människorna som alltid haft diktarens varma
sympati, en trofast och ödmjuk tjänarinna, som hellre
ser sig försvuren åt djävulen än hon överger sin herre
och man i hans totala ensamhet. Och den företrädes
av den tafatte judeynglingen Jacob, en i den snöda
verkligheten bortkommen ghettons drömmare, som
trots alla förödmjukelser visar sig äga kraft att bringa
det högsta offret för den älskade, Albertus’ dotter,
och därmed återlöser hennes förtappade själ — ett
offer, som tages emot likt Abels, medan Albertus står
där med kainsmärket i pannan: han har inte tagit vara
på sin dotter. Men genom att de vises sten till sist
återfinnes hos andraplansfigurerna, genom att de få
behålla det sista och tyngst vägande ordet, fastän de hela
tiden hållits i bakgrunden, har skådespelets inre
balans blivit rubbad. Det vältimrade skeppet har liksom
inte blivit rätt lastat.
Detta trädde vid framförandet tydligt i dagen. För
första gången på mycket länge tycktes Lars Hanson
inte vara riktigt överens med sin roll. Det uppdrivna
tempot i inledningsscenerna visade honom närmast som
en nervöst anspänd och irritabel intellektuell, en
själv-härlig arbetsegoist och arbetsfanatiker. I dialogen med
rabbinen växte han visserligen, men gestalten fick
varken den andliga överlägsenhet eller den demoni som
skulle motsvarat figurens anläggning, det skakande
händelseförloppet och rollens storleksordning. Felet
är inte enbart skådespelaren®. Rollen är liksom inte
på höjd med Lars Hansons personlighet och konst.
Författaren har inte givit honom tillräckligt stora
tankar att välva bakom den väldiga tänkarpannan och
inte heller den katastrofala kunskapslidelse, som skulle
förklarat att han säljer sin egen dotter, slutligen inte
heller den monumentala förblindelse, som kunde gjort
hans handlingssätt begripligt. Bäst var den
utomordentlige skådespelaren i mitt tycke då han gav
uttryck åt den molande samvetsoron och åt den gamles
förkrosselse, även den framkallad av den unges
offergärning. Den tacksammaste huvudrollen är utan tvivel
rabbinens. Uno Henning föreföll mig inte så lyckad
medan han rörde sig på det resonerande planet: det
hade kommit något oljigt och insinuant över
replikerna, som knappast ligger i rollen. Gestikulationen
verkade mer allmänt orientalisk än judisk, och det
monotont upprepade greppet i skägget blev slutligen
irriterande. Men han tog skadan igen i de stora
utbrotten, där han övertygade både som klagande Job
och som patetiskt förkunnande gammaltestamentlig
profet. Sedan är det en annan sak — som inte är
skådespelarens! — om en from jude verkligen talar så myc-
Dekorationsskiss av Sven Erixson till "De vises sten".
Från konstnärens utställning på Blanchs konstgalleri.
ket om "synd"; "orättfärdighet" hade bestämt varit
det riktigare ordet.
Av fursten gjorde Ulf Palme en alldeles briljant
studie, elegant ciselerad i varje detalj, med
degenerationen diskret men tydligt markerad och med en mask
som tycktes hämtad från de spanska bourbonerna —
fast det väl närmast är ett italienskt furstehov från
1400-talet som föresvävat Pär Lagerkvist. Det var i
första rummet Palmes förtjänst att tredje akten blev
föreställningens dramatiska kulmen. Gunnel Broström
var den grant rödhåriga Catherine, som inte alltför
ovilligt lät sig lockas ut på syndens stig, och den unga
aktrisen fann vackra uttryck både för sinnligheten och
desperationen under de flickaktiga stämningskasten,
liksom också för den äkta känsla som till sist bryter
fram hos henne. Olof Widgren som Jacob —- judiskt
rundryggad och korkskruvslockig — varierade med
mycken finess den ideella ynglingatyp som blivit en
av hans specialiteter. Att Eros bor hos den som älskar
mer än hos den som älskas, är en gammal sanning, som
han lyckades hämta fram ur den knappt tillmätta
rollen. Anna Lindahl som Maria saknade kanske den
underton av försynt moderlighet som jag skulle velat
se i rollen, men trofastheten och självutplåningen
gjorde hon levande.
Alf Sjöberg svarade för regien och hade som alltid
gjort det mesta möjliga av uppträden och masscener,
som också ha en viss mission att fylla i detta lite
utdragna resonemangsstycke. Skökornas och svirarnas
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
