Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
upp sig, och de protyska få tillfälle föra sitt försvar
på alla linjerna: den yttre politiska rättshaverilinjen
och där innanför de psykologiska förmildrande
omständigheternas linje, intill den innersta, förtvivlans,
lidandets och ångestens position. Den är den enda som
lämnas dem ograverad. Försvaret har haft kraft nog
att förvandla patrioternas ursprungligen snävt
dömande indignation till ett halvt medlidsamt bortvändande;
men att helt enkelt tuscha över och låtsa om intet går
inte, därtill äro de komprometterande själsfaktorerna
alltjämt alltför verksamma i den kategorien folk.
Isoleringen bland landsmännen är straff nog för dem,
men det straffet kan aldrig efterskänkas. Det är den
bistra slutdomen.
Föreställningen i Læstadius’ regi gav god resonans
åt författarens intentioner. Kanhända att den piff av
äckel som Soya efter Sartres höga föredöme bakat in
i texten inte kom fram som avsett, och detsamma
precis kan sägas om dess existentialistiska filosofi, men
dessa lånta fjädrar hör väl också till det mest
umbärliga i den. Alldeles lysande och utan varje chargering
gavs den nazistiska anstrykningen i andra aktens
middagskonversation av Erland Josephson och Gunnar
Ekström som resp. solkig smörhandlare och
häradshövding, av Dagny Lind som åtstramad
tyskkultur-älskande överklasskvinna och väl framför allt av Sture
Ericson, som gjort en färgstark, ingalunda angenäm
men helt suggestiv och trovärdig människoskildring av
sin halvt lytte arkitekt Isling (inte långt från quisling,
vill väl Soya antyda med namnet). Där kände man
tyvärr igen mycket av tonen också från svenska salonger.
Rune Turesson hade en mycket god insats som
han-delsresanden-exsabotören, Annika Tretow skämde icke
den okonstlade tjänarinnan Thyra och Siv Thulin
slutligen var både rar och vältalig som den knubbiga,
käckt klampande dottern i familjen — den unga
generationen, som lider för fädernas missgärningar,
hopplöst, men utan ressentiment och sentimentalitet.
För jeppe-föreställningen, som följde, användes
en nyöversättning och bearbetning, som jag själv har
gjort. Enligt kutym skulle jag sålunda överlåta
pennan, men å andra sidan, om en recensent ej kan se
objektivt och göra vederbörliga korrektioner i ett så
enkelt fall, hur skall han då kunna klara
korruptionsfaran från hela nätet av lömska personliga relationer
och ovidkommande sym- och antipatier, som han
under utövandet av sitt yrke ofrånkomligen invecklas i,
och som är så mycket intrikatare och svårare att
deklarera. Kruxet i de Jeppe-föreställningar, jag förut sett
(det är två) har varit för det första att läkarhistorierna
i andra akten och domstolsscenen i fjärde verkat som
longörer. Dessa scener äro för övrigt inte av
Holberg själv, utan tämligen ordagrant avskrivna ur den
tyska förlaga, som han använde sig av. Men för det
andra, och framför allt, så slår vår medkänsla med
Jeppe ihjäl det roliga. Vi tycka helt enkelt att
baronen beter sig grymt och att sensmoralen om vådan av
att "bringa ringa folk i ära" är förlegad och inskränkt.
Detta var alltså de stötestenar det framför allt gällde
undanröja, utan att fördenskull gå till den ohistoriska
och tendentiösa överdrift som ryska föreställningar
efter revolutionen lära ha gjort, där Jeppe gjorts till
proletärmartyr och baronen till feodaldjävul. Regissör
och skådespelare i Hälsingborg gingo nog längre än
jag tänkt på vägen, och följden blev en humaniserad
Jeppe, mer moderniserad inuti än utanpå. Både Jeppe
själv, i Otto Landahls besjälade tolkning — man kan
verkligen använda det ordet — och Nille, som i Elsa
Widborgs skepnad stod värdigt vid hans sida, voro här
människor framför allt, inga kasperfigurer, trots att
originalets alla lustigheter bibehållits, och den
sentimentala faran, som jag tror, lyckligen undgåtts. Men
också baronen har utgått humaniserad ur
föryngrings-kvarnen. Som Gunnar Strååt gjorde honom, framstod
han som en landsfaderlig gestalt trots allt, en
kulturens skeptisk-ironiske representant gentemot den
jord-rotade naturmänniskan, litet löjlig han också, precis
som Jeppe, men inte uslare än folk är mest. Den
girlang av musik och stilteater, som Lars-Levi Læstadius
och hans män virat mellan den psykologiska
komediens huvudpartier, bröt och sammanband enligt min
mening ganska utsökt, ej minst just läkar- och
domstolsscenerna, som man här lät utspelas i fantasifull
menuettakt. Näst regissören var det Gunnar Nielsen,
Gunnar Ekström och Bertil Sjödin, som hade
förtjänsten att det gick så bra i lås här. I spelets utkanter ritade
Sture Ericson och Rune Turesson ett par festliga
krumelurer som krögare och bonde. Per Falk har förut
dokumenterat sig som en utmärkt dekoratör. Här
gjorde han det än en gång. Den nyfriserade Jeppe har all
anledning vara tacksam för bemötandet i Sundets
Athen, som termen lyder mellan Mölle och
Landskrona.
Musikdramatik brukar vara förvisad ur dessa spalter
till tidskriften "Musikvärlden" och dess eventuella
kolleger, och det beror väl inte bara på att den
innehåller musik. Men inför en jättesuccés som Stora
Teaterns föreställning av Porcy och Bess i Göteborg,
frågar man sig allvarligt om klyvningen kommer att
kunna upprätthållas i all framtid, ty faktum är att det
är rent dramatiskt som denna föreställning är mest
märklig. Där kan den faktiskt upptaga tävlan med
vilken stadsteaterföreställning eller dramatensuccès som
helst, och slår med sina utomordentligt suggestiva
masscener ut de flesta, medan musiken i dess starka
eklektiska beroende av jazz, spirituals, Debussy,
Puccini och Stravinskij måhända är förtjänt av strängare
kritisk dom. Dessa rader vilja endast för en gångs
skulle bringa i tillbörlig erinran, att också den
förhånade genren operalibretto någon gång, såsom här,
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
