Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lars Ahlin: Svårt avsked. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARS AHLIN
som han misstänksamt kikade ner på mina
skor, som visserligen är trasiga. Jag är här
för att be om en biljett hem, slutade jag och
såg hur han sken upp.
— Ett ytterst klokt beslut, fick jag höra. Ett
ytterst välbetänkt steg! Precis vad jag själv
har föreslagit så många gånger.
Och han såg på mig som om jag på ett
förbluffande lyckligt sätt hade förvandlats från
den elake gossen Ruda till något högst
förträffligt. Han böjde sig ner och skrev något
på ett papper.
— Hoppas innerligt att det kommer att gå
bra för er där hemma. Alla måste vi förr eller
senare infoga oss i det normala samhällslivet,
sa han budortstungt enligt den lagtavla alla
socialarbetare bär under armen, eller i huvet,
eller i hjärtat, eller någon annanstans.
Å, lille Kristus, tänkte jag och tog emot
lappen och såg på den jämna och opersonliga
kontorspikturen. Nu är du bra vältvättad och
linjer ak, anständig och duglig. Fast Kristus
var helt och hållet närvarande hos diakon
Kruse, hann han le mot mig, hastigt och med
en tyst förståelse oss emellan.
Jag tackade och gick och var inte alls
bedrövad, inte förrän jag kom ut på Stortorget
och ställde mig under en lykta framför
Börshuset. Jag ville ord för ord läsa vad som stod
på lappen, orkade faktiskt inte gå direkt till
Centralen utan mellanlandade här. Först efter
en timme kunde jag fortsätta.
På Sociala byrån nere i Centralen satt en
ljushårig kvinna och tog emot min lapp. Jag
stod stel framför hennes bord och tänkte
ingenting, väntade tills jag hörde hur hon
skramlade med nycklar. Hon drog ut en låda och jag
såg ner: kassalådan, ett svart plåtskrin. Hon
tog upp en femtilapp, och så vände hon sina
vitvita ögon mot mig. Såg väl att det inte var
så klokt att...
— Jag är ensam just nu, sa hon. Ni kan
sitta där ute i väntsalen så länge. Jag ska bara
springa och köpa er biljett i luckan.
Och hon låste kassalådan och vi gick ut och
hon låste dörren. Hon såg inte vart jag tog
vägen utan störtade ut i den stora vänthallen,
barhuvad och med nyckelknippan och
femti-lappen i handen, som hon knutit hårt och höll
framför sig. Jag slog mig ner och satt och såg
på Vadstena slott och på en liten melankolisk
man med äggkalt huvud. Han satt och plockade
med sin hatts svettrem, och hans ögonbryn
krökte sig uppåt som på en clown. Utan att
kunna väcka mitt intresse susade livet i mig.
Min vilja låg död, och Kristus väckte inga
kontraster, lät mig varken känna en köld som
var kallare än jag eller en värme som var
hetare än jag.
Kvinnan från Sociala byrån kom tillbaka
och hade köpt en biljett åt mig och en
chokladkaka åt sig, såg jag, och det sista väckte en
liten glad grimas i mig, en grimas som bara
stegrades och stegrades, för se, det var inte
alls tillåtet att ge mig biljetten så där utan
vidare. Det kunde ju tänkas att jag
förskingrade den på ett eller annat sätt. Möjligheterna
är legio, ty de är många. Till exempel... Jag
kunde ställa mig vid en biljettlucka och vänta
tills jag hörde att någon kom för att köpa en
biljett hem till min barndomsstad. Då kunde
jag stega fram och erbjuda min. Eller... Det
kunde ju tänkas att jag var så fräck att jag
helt sonika gick fram till biljettluckan och sa
att jag ville ha pengarna tillbaka, eftersom jag
fått förhinder och inte kunde resa.
Hon såg sig inte om efter mig utan
förutsatte att jag höll utkik, eftersom allt talade för
att jag borde vara den favoriserade parten.
Jag stod också mycket riktigt bakom hennes
rygg när hon låste upp dörren. Jag tänkte:
Vet du om att du har snattat nu, lilla
frufröken? Det var inte med dina egna pengar
du köpte den där chokladkakan, för du hade
inga egna pengar med dig utan tog av pengarna
som blev över på min biljett. Lilla tjuv, tänkte
jag och följde med in. Lilla tillfällighetstjuv!
Få se nu hur länge du kommer att vara en
liten snattare? Fem minuter? Tio?
Hon tömde sina händer över bordsskivan,
men o ... Visst hade Kristus roligt, såg j ag.
Sanningen slog henne plötsligt, och hon rod-
254
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
