Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lars Ahlin: Svårt avsked. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVÅRT AVSKED
nåde och blev gruvligt förvirrad. Vittnet fick
vitvita ögonkast. Inför vittnet gjorde hon ett
korrekt lån av det hela. För dessa fyrti örens
skull steg skuldkänslor upp som röda skyar.
Skuldkänslor inför vern, vilka, vilket? Kanske
inför en kassörskas orubbliga principer? Ur
sin högst privata börs hämtade hennes
fingertoppar upp fyrti öre. Kassalådan fick dem, och
Kristus och jag lärde känna en prydlig själ.
Nu kunde hon med gott samvete behandla
min biljett. Den blev överkorsad med bläck,
ett hårt linjerakt streck från det ena hörnet till
det andra. Det skulle märkas att det var en
stadsmissionsbiljett och inte en fri mans
egenhändigt inköpta biljett. Men jag kände mig
inte sårad. Kristus och jag log i denna
skrupulöst hederliga kvinna. Nästan leende gick jag
ut på Vasagatan, men där bländade mig sorgen,
och det var nu som jag började gå omkring
och ta farväl av Stockholm. Timme efter timme
drev jag omkring. Ofta kände jag mig frestad
att hejda någon för att fråga:
"Älskar ni Stockholm? Har ni Stockholm
kär? Älskar ni Stockholm lika mycket som..."
Men det blev aldrig av. Nästan ett dygn har
gått, men fortfarande går jag omkring och tar
avsked. Om jag räknar med det tåg som gick
sent i går kväll har redan fyra tåg, som jag
har kunnat resa hem med, lämnat Centralen.
Ännu har jag inte haft mod nog att passera
spärren och få biljetten klippt. Nu sitter jag
här i det trognaste rum jag känner och väntar
på att solen ska gå ner.
Min känsla blev plötsligt vidskeplig. Jag
vågade inte gå omkring längre. Nej, inte så
länge solen står över Västerbrons spann. Inte
så länge ljuset och färgen och årstiden kan
spegla sig i mig, förföra mig igen, blända mig
så att jag inte längre uppfattar min egen
gråa färg. Varken på solsidan eller skuggsidan
vågar jag sätta ner min fot. Med våldsam
smärta kände jag att jag måste fly hit. Fast
styrkan i min smärta sakta dalat känner jag
att jag måste sitta kvar här tills mörkret...
Solen kommer snart att gå ner, kommer
snart att lägga varma pastellfärger över Rid-
darfjärden. Som rosenröda oljefläckar kommer
det sista solljuset att flyta samman under
Västerbron och försvinna in mot västliga
mälarvatten. Då kommer skymningen att lossna
ur väggar och berg och sömnmjukt falla över
kajer och vatten. Mörkret ska ro med tysta
årtag från Kastellholmen bort mot
Essinge-öarna och samla samman skuggornas svarta
ögonhår i sitt mörkers mörker.
Då kommer jag ihåg att ett annat ljus alltid
avlöser dagens. När jag blundar ser jag hur
en upplyst spårvagn kryper ut på Västerbrons
mörka kurva som en fosforescerande mask på
ett sviktande, mörkgrönt grässtrå. Men det
ljuset och det mörkret skrämmer mig inte,
känner jag och förstår att jag inte har förlorat
min vidskepliga känsla. Det är sol och skugga
jag är rädd för.
Å, att stå på den skarpa gränslinje där sol
och skugga möts.
Jag stod där nyss. Förfäran steg som ett
växande vatten. När den nådde munnen, när
den drev mig fram till skriket, då flydde
jag hit.
Varför hände detta först då jag stod på
Riddarholmen ?
Sedan tidigt i morse har jag gått omkring
och oupphörligt korsat gränslinjer mellan sol
och skugga. Jag tog ju farväl av Stockholm,
min mor och kvinna. Hela dagen har mina
steg strukit hennes ljusa kropp. Jag har följt
hennes blickar i ström och vatten. Jag har
legat och andats i hennes friska djurgårdshår,
beundrat hennes stolta panna, dessa
Söderberg, från utsiktspunkter upplevt hennes
känsloliv i atmosfärens skälvande dis och mjuka
böljor bort mot horisontskogarnas levande
linjekurvor.
Guds vackra värld och min lilla myt om
mor och kvinna!
Jag har tagit farväl härifrån en gång förut.
Som pojk.
På utsiktspunkterna stod jag och mindes
tåget som en gång förde bort min verkliga mor
och båten som förde bort mig från Stockholm.
Där har jag också en skärningspunkt, en gräns
255
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
