- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVII. 1948 /
256

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Lars Ahlin: Svårt avsked. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LARS AHLIN

där glömska och minne står och gnager mot
varann.

Å, detta ögonblick i det förgångna då jag
förlorade den milda totala glömskan och
minnet plötsligt växte fram i en mörk tambur.

Jag hade varit ute och lekt. En syster kom
och hämtade mig, men vi fick stanna framför
dörren, för ett stadsbud kom ut med min mors
bagage på ryggen. En slemmig svart snigel
med en vaggande snäcka av kära morting kröp
fram och skulle aldrig aldrig glömmas av
barnet. Själv stod mor i tamburen och var så
vacker och behärskad, tog lugnt på sig
handskarna, rätade till det tidiga tjugutalsfloret,
som gick snett över pannan och över det högra
ögat. Genom fina maskor stod hon och
stirrade på mig: ett flugöga, ett uppförstorat
fasettöga på plansch. Jag kände igen mors öga
under en skollektion en gång. Ämne:
husflugan. Hur lycklig jag blev när min lärarinna
utsåg mig att bära tillbaka planschen till
materielrummet. I dess mörker fick jag stå
och kyssa detta vetenskapligt och pedagogiskt
utmärkt utförda öga.

I tamburen kysste mor mig på pannan.

— Mamma ska resa bort ett tag, sa hon och
så gick hon, så stannade hon för alltid i mitt
första helt genomlysta minne.

Borta. Min syster sprang gråtande in i köket.
Jag sprang efter. Vi satt länge, hennes barn
och hennes man, i köket och grät. De kalla
stenväggarna var fuktiga, och från spjället kom
droppe på droppe sakta krypande som en vit
lus på jakt efter blod.

Måste inte jag hata den fördolde Guden?
Måste inte jag älska den inkarnerade? Han
som når fram till oss fast vi hunnit nå på andra
sidan förändringarna. Hur skulle jag ha kunnat
bli något annat än identifikator? Hos de
övergivna vill jag bo. Hos dem vars ögon värker,
där de hjälplösa sitter och ser på den onda
händelsen som inte går att utplåna. Överallt
där människor har stannat vill jag stanna och
se med deras blick på den förfärliga eller
underbara rörelsen, som i alla fall lämnade
dem här.

Kristus___

Då kände jag inte honom. Jag sökte tröst
hos tanten i fiskaffären. Hon gav mig
karameller och strutar med bigarråer. Minnet växte
och växte... När två år gått kom en bil och
hämtade oss till den vita båten som låg vid
Skeppsbrokajen. Jag stod vid relingen och
stirrade på Logårdens balustrader och träd och
Slottets stora fönster, och far gnolade en visa
om skiltvakten som hade hängt sig i sin kur
av olycklig kärlek till den fromma prinsessan
Eugenie.

Utsiktspunkter...

Hela dagen har jag vandrat längs de många
vattnen och upp till de branta utsiktspunkterna.
Jag får inte stanna kvar här längre, bara några
timmar till. Jag har misslyckats med den enda
aktivitet mitt hjärta kan fördra: att dikta.
Hur kunde jag lura mig så grundligt? Att tro
att inte dikt är handling. Å, allt jag undvikit
att göra på annat sätt stormade nu i
misslyckandets och avskedets ögonblick emot mig
och ropade ut sina anklagelser.

Det hände när jag stod på Riddarholmen .. .

Jag hade sett färjan arbeta nånstans mellan
Tegelbacken och Pålsundskajen, och en
roddare hade lyft årorna och glidit in under
Järnvägsbron. Jag hade sett en förtöjningsboj ligga
och guppa mönjeröd och med vita fläckar:
måsar som slog ut sina vingar, kom och for.
Då kände jag plötsligt att jag blev betraktad
både bakifrån och framifrån — ihärdigt,
genomskådande, som om jag helt oväntat hade
blivit upptäckt av den stad jag gick och tog
farväl av.

Framför mig, på andra sidan vattnet, stod
Stadshuset som en ung kvinna som vandrat hit
genom mil av öde skogar. Oförlöst, sluten i sin
längtan, uppbyggd av mörkröda tegelceller stod
hon där i skuggan: rak, stum. Jag kände att
hon upphört att hoppas. Ingen metod finns
som kan fiska upp hennes leende, som evigt
förlorat i evighet ska rinna ner mot Strömmen.
Prinsessa med påsatt krona!
Svårmodsprinsessa med linjer ur öde skogar och ödsliga

256

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1948/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free