Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Författaren och friheten i det moderna samhället. En enquête med uttalanden av Sivar Arnér, Werner Aspenström, Arvid Brenner, Tora Dahl, Jan Fridegård, Folke Fridell, Eyvind Johnson, Thorsten Jonsson, Bertil Malmberg, Harry Martinson och Karl Vennberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTAREN OCH FRIHETEN I DET MODERNA SAMHÄLLET
mentala, mot själva minimikraven för
uppbyggnad och social utveckling. Även ruinerna
har sitt gränsproblem, en kritisk linje där
kvantiteten övergår i kvalitet.
Jag menar bara att om vi skall diskutera
författarna och friheten i det moderna
samhället och inte vill stanna vid en mer eller
mindre patetisk uppvisning av vår privata
frihetskänsla, då måste vi bland annat försöka
sätta oss in i vad som hotar att hända en del
av samhällena och därmed de människor som
bor där. Författarna har ingen
undantagsställning, inga specialgjorda kläder som skyddar
dem mot atombomber. En helt annan sak är
att många människor har en förmåga att
"övervinna världen", att i nästan varje läge kunna
nå fram till en känsla av inre frihet och
integritet; men det är ju inte om mystikernas utväg
vi talar. För att på ett meningsfullt sätt kunna
diskutera om frihet måste man inskränka sig
till den yttre, mer eller mindre ofullkomliga
politiska och sociala friheten. Författarna har
ingen möjlighet att förverkliga något slags
finare frihet utanför det givna samhällets ram,
ett rike av idel tillfredsställda independenter
svävande någonstans mellan himmel och jord.
De måste, precis som de övriga
samhällsmedlemmarna, välja mellan de olika konkreta
alternativ som erbjuder sig. Möjligen kan man
säga att de i sin egenskap av diktare har en
alldeles speciell skyldighet att ta sikte på
helheten, att bevaka och hålla aktuella alla sidor,
även hos friheten. Det är kanske särskilt
viktigt i politiskt upprörda tider, när friheten
definieras olika dag för dag och ledarskribent
för ledarskribent och det enda gemensamma
är godtyckligheten och begäret att göra
definitionen så trång och bekväm som möjligt. Vi har
ju nyligen sett att även ett fasthållande vid
yttrandefriheten, således en av demokratins
grundprinciper, när det så passar kan stämpla®
som "demokratisk velighet".
Ja, det finns kanske just nu, i den här
förfärliga a-dventstiden, endast en fanatism som
kan försvaras: fullständighetens. Att inte fiffla
med ordens rätta och fulla betydelser; att inte
utelämna någon faktor eller något viktigt
perspektiv; att inte förneka den ena orättvisan
för den andra; att inte glömma det ena folket
för det andra. (Att inte heller förnedra
frihetens sak genom att låta den underordnas
privatpolitiska syften.) I väntan på julnattens
stora militära händelse bör vi i övrigt
naturligtvis uppträda så som vi anser sannast; "ta
ställning", göra våra symboliska protester
eller våra symboliska vädjanden, vända oss
inåt eller vända oss utåt, skrika eller tiga,
författa meningslösa enquëtesvar.
ARVID BRENNER:
Ingen människa vill leva i nöd och fruktan.
De millioner människor, som nödgas göra det,
längtar alla efter befrielse. Men hur många
längtar efter individuell personlighetsutlevelse?
De flesta vet inte alls, vad det är för
någonting. Ändå är det något, som man måste önska
och unna alla människor, det är lika
livsviktigt som frihet från nöd och fruktan. Men kan
man ställa dessa båda frihetssträvanden i
motsats till varandra? Är inte ett visst mått av
trygghet grundförutsättningen för att behovet
efter personlighetsutlevelse ska väckas? Här
hos oss har vi den tryggheten. Vi lever i en
demokrati, för vi lever utan skräck för vårt
samhälle (utom kanske när vi tvingas in i det
militära, som ju alltid representerar ett stycke
diktatur). Det pris vi får betala för vår
folkhemstrygghet är nog inte så katastrofalt högt
som det ofta påstås — diktaturernas
skrämmande exempel har ingett många den
vanföreställningen, att varje utbyggande av den
samhälleliga organisationen automatiskt måste leda
till fångenskap. Nog har vi möjlighet att vara
personliga i dagens Sverige, med all
sannolikhet har ett större antal människor möjlighet
till det nu än på den gamla goda tiden.
Särskilt lyckliga är vi kanske inte för det, men
det har sina särskilda orsaker, psykologiska,
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
