Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Författaren och friheten i det moderna samhället. En enquête med uttalanden av Sivar Arnér, Werner Aspenström, Arvid Brenner, Tora Dahl, Jan Fridegård, Folke Fridell, Eyvind Johnson, Thorsten Jonsson, Bertil Malmberg, Harry Martinson och Karl Vennberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTAREN OCH FRIHETEN I DET MODERNA SAMHÄLLET
klimatiska och andra, välfärdsregleringen kan
vi inte lasta för det.
Att det inte finns någon trygghet i en
diktatur, vilken färg den än bär, är väl närmast
självklart. Diktaturen kan eventuellt befria sina
undersåtar från nöd men aldrig från fruktan —
hela dess existens är beroende av fruktan. En
författare i en diktatur är ingen författare, ty
författarens uppgift är att söka sanningen och
nyanserna, inte att nyanslöst propagera officiellt
påbjudna sanningar. Konstnärligt skapande,
sanningssökande och personlighetsutlevelse är
otänkbara i ett samhälle styrt av fruktan.
Men i krigstider förvandlas tyvärr alla stater
till diktaturer, mer eller mindre. I krigstider,
i ofärdstider utsätts också författaren i ett
demokratiskt land för ett hårt yttre tryck —
han tvingas visserligen inte, men han frestas
i varje fall att pruta av på sitt sanningskrav
till förmån för den bättre sidan. Under det
nyss tilländalupna kriget var hans situation
relativt enkel: sällan i världshistorien har väl
det onda varit så koncentrerat på en sida.
Inför den nu tätnande konflikten har man svårt
att känna samma fasta övertygelse, det man
känner är snarast en bottenlös förtvivlan.
Nazismen har besegrats, men nazismen lever
ändå vidare — inte bara under jorden och
tyvärr inte bara på den ena sidan fronten. Den
lever vidare i en allmän förenkling,
förgrov-ning och avhumanisering. Den lever vidare
i människors handlingar lite varstans på
jorden. Vi upprörs med rätta över det som hänt
i Tjeckoslovakien och de andra randstaterna,
men vi tiger om Spanien och Grekland och
Kina och judarnas öde. Den folkvrede, som
uppmobiliseras mot kommunismen, är nästan
lika nyanslös som kommunismen själv. Och
den i dag ännu underjordiska nazismen
kommer kanske i morgon att träda fram på nytt
och accepteras som deltagare i vreden.
Kan någon tro, att ett nytt krig — även om
atombomben inte skulle komma till
användning, liksom giftgaserna inte användes under
det förra — skulle kunna bringa
mänskligheten annat än namnlöst elände? Kan någon
verkligen tro på möjligheten av en bättre värld
efter ett nytt krig? Måste det inte vara en
angelägen uppgift för alla dem, som vill
efterforska sanningen och upptäcka nyanserna, att
i det längsta söka efter vägar till avspänning
mellan vår värld och denna mycket
främmande, mycket skrämmande andra värld, som
regeras av fruktan men trots allt inte av dårar
och brottslingar? Om vår värld har större
hälsochanser, och det tror vi, så måste det väl
finnas möjligheter för oss att övervinna denna
andra världs ångestpsykos?
TORA DAHL:
Jag har grubblat över Edra frågor och vill
försöka svara på dem efter bästa förmåga.
Jag höll på den ryska kommunismen så
länge jag trodde att den verkligen var
kommunism. Jag anser att avhjälpandet av nöd
och elände är det som först av allt bör ske,
och jag skulle inte ha någon glädje av
tanke-och yttrandefrihet om j ag runtom mig såg
nödlidande människor. Jag kan gott förstå att
andligen och kroppsligen misshandlade människor
kan komma att se rött och med påkar och
högafflar och brandfacklor gå till angrepp mot
sina förtryckare. Jag skulle också lojalt
underkasta mig en diktatur om jag trodde att man
262
endast på det sättet kunde rädda sitt land ur
fara. När det gäller livet är det naturligt att
några klarsynta och beslutsamma människor
tar ledningen. Emellertid: en- dylik diktatur
kan vara hård, eller måste vara det, men den
får aldrig bli småstadsaktigt byråkratisk och
läsaraktigt övervakande, och den kan knappast
ha råd och tid att kosta på sig en polis för
varje medborgare.
Det var det byråkratiska som först kom mig
att besviken vända mig bort från det nuvarande
Ryssland. Sedan kom de andra löjligheterna:
avgudadyrkan av Ledaren, bilderna i
jätteformat över hela landet. Sedan övervaknings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
