Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Margit Abenius: Lettiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
intressanta exempel ur världslitteraturen
varmed författarinnan stöder sina teser. I den
första långa essayen anger Maurina "vördnad"
och "medlidande" som kulturens rötter i
känsloavseende: i förmågan att känna och uttrycka
vördnad och medlidande visar sig det
mänskliga renast och höjer det sig tydligast över
det djuriskt omedvetna. Författarinnan jämför
i två essayer lidandet och glädjen, finner att
lidandet överväger och är ju härvidlag i gott
sällskap. I varje fall måste väl livets
kvalfullhet för en tänkande och något känslig
människa vara mer påfallande än lyckan. Men om
smärtan hör så att säga till existensens tröga
lag, så beror det mått av glädje vi kan erövra
åt oss enligt Maurina på oss själva, vår egen
vaksamhet: "Det fordras mer anspänning att
erövra en enda fjäder av glädjens fågel i
svingande flykt än att låta sig drivas av sorgens
flodvåg." Jag erinrar mig en medeltidsdikt
som en kännare tolkade för mig: till himlen
kom fru Sorg och bad att få bli insläppt,
hon hade ju hjälpt så många dit. Men fru
Sorg kom inte in, ty hon var inte
"himla-boren". Några fina anvisningar ges i meditativ
form om hur glädjen vinnes. Till sist
analyserar författarinnan olika gemenskapsformer,
och gåtan varför somliga hamnar utanför
livskällorna lämnas olöst. Om vissa nyanser kan
man tvista. Maurina tycks till exempel anse
att taktkänsla är nästan viktigare i vänskap
än uppriktighet. Själv tycker jag tvärtom:
uppriktighet är vänskapens grund, taktkänslan
bara en naturlig beledsagare. Också här ger
författarinnan några antydningar om hur vårt
vardagsliv ska berikas — genom meditation
och stillhet och genom samtal,
brevskrivning och andra ädla konster. Vad meditation
är vet inte genomsnittssvensken, men han
ville kanske lära sig det. Det bör för övrigt
påpekas att det också i Sverige har funnits
tider då känslokulturen var mer driven. Om
Geijer berättas att han på föreläsningarna
framsade sina tankar med innerligaste känsla
och under tårar. Två välaktade yngre
akademiker har jag hört avundas honom: också
de skulle gärna vilja gråta på sina
föreläsningar om de vågade. Läs "Mosaik des
Herzens" — det är ingen skam för professorer
att gråta. Oidipus gjorde det över sin
pest-slagna stad .. . Inte minst fängslar Maurina
när hon med knappt tyglad kärlek förmedlar
sitt lands folkliga vishet. De lettiska visorna
ärar arbetet och ärar stillheten. Guden går med
i dagens arbete. "Gud gick över åkern. Hit
gick han och dit gick han. Ogräset trampade
han sönder, rågen reste han" — lyder en strof
i en lettisk visa som jag personligen tecknat
mig till minnes.
Till essayistens uppgifter hör att anbefalla
sina gudar och helgon. Maurinas gudar är
— när det gäller modern litteratur — andra
än de som man oftast möter hos oss. Hon har
sällan sinne för de radikala nydanare som
uppenbarat nya sidor för oss av den okända
verkligheten. Den linje hon följer är
hjärte-kulturens, humanismens, och ingen kan
förneka att den andan befinner sig i motvind och
förtjänar ett högsint försvar. Hans Carossa,
"innerlighetens diktare", Duhamel, godhetens
skildrare, den kristna författarinnan Gertrud
von Le Fort, de stora skalderna Rainis och
Rilke hör till dem författarinnan nämner.
Mänsklighetens siare står henne nära, en
Romain Rolland till exempel — egendomligt
nog också Ruskin, vars svulstiga patetik och
överskattning av det estetiska på oss verkar
olidligt föråldrade. Också en svensk författare
nämner Maurina flera gånger, den över hela
världen kände Puck Munthe. Även i Sverige
var han på sin tid mycket läst, men ingen
svensk torde räkna honom till den egentliga
litteraturen eller ha honom till ledstjärna.
Därtill misstror vi — kanske just i vår egenskap
av landsmän — alltför mycket hans fantastiska
konst.
Zenta Maurina hör till den typ av diktare
som ger sig själva genom formen, en rituellt
utpräglad, suggestivt verkande stilkonst. "Mosaik
des Herzens" är skriven på en mycket mjuk
och vacker tyska utan all abstrakt tyngd. Den
vädjar till känslorna för det höga och stora
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
