Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
login peka på Raymond Queneaus ironiska
"Marin" eller Jules Supervielles "400
atmosfärer" och låta en aldrig så flyktig erinran
om Gunnar Ekelöfs "Havstema" för långa
tider jaga bort en ovis avund mot alla välska
modernister. Åtminstone Supervielle är
emellertid en ytterst intressant poet, vars
egendomliga tankar över människokroppen, "detta
sorgsna käril", där kosmos ligger skyddat i
värme och dunkel, kan leda en förbryllad
tanke till tavlor av Waldemar Lorentzon
eller Esaias Thorén, liksom Pierre Emmanuel
— som kanske är alltför återhållsamt
företrädd — i sin solennt magistrala "Sodom"
ibland tycks kunna ge ord åt Sven Jonsons
visioner av ökenland med svindlande arkader
och sordinerad musik. Nykatolicismen, som
kan räkna Emmanuel till sina anhängare,
kommer i urvalet egentligen endast till uttryck
hos den stundom övermåttan svårtillgänglige
Pierre-Jean Jouve, där man fäster sig vid ett
— kanske alltför kort — avsnitt ur det
egendomliga psykoanalytiska porträtt i naturlig
storlek varmed poeten hedrar den heliga
Theresa, eller den betydligt enklare men
skarpskurna medaljong han ägnar den lidelsefulle
revolutionären Saint-Just.
Till de redan stora namnen hör Saint-John
Perse, som kommentaren envisas att kalla
epiker. Av episk läggning märker man hos
honom nog ganska litet, hur ändlös vidden än
kan bli i det panorama av företeelser han
rullar upp — ett högtidligt och extatiskt
panorama som oavbrutet vidgar sig och andas
slukande. Men för det korta minnet efteråt
blir panoramat lätt en väldig kjøkkenmødding,
där nästan alla kan återfinna nästan allt
— i "en halv kärlek, ett halvt hat" kunde
man kanske tillägga med ett uttryck lånat från
Artur Lundkvist, som i sin poetiska metod är
en värdig svensk motsvarighet till den
imponerande men inte helt betvingande Saint-John
Perse.
Pierre Reverdy, som i likhet med Breton,
Tzara och Eluard var representerad redan i
Ekelöfs urval, är här företrädd med några
prosadikter, där man bland annat får en glimt
av hans ungdoms kubism. Med tiden blir
tekniken mindre sträng, men man märker ofta
hans sinne för linje, yta och rymd: "Då färden
gick utmed havet såg han bara båtarnas segel,
som klargjorde havets utsträckning." Även
Francis Ponge, som enligt utgivarna
företräder nyklassicismen, är, förefaller det, inte
alldeles utan anknytning till kubismen. Han
återger verkligheten med sinnrikt geometriskt
pedanteri och lyckas med så omsorgsfull
metod exempelvis förvandla en oskyldig liten
regnskur till en invecklad maskin. Ur strängt
artistiska synpunkter kan man kanske beteckna
Ponges tre prosadikter som antologins mest
tillfredsställande poemer. Men mångsidigare
och betydligt intressantare framstår Henri
Michaux, ett slags estetisk anarkist, som en
gång dekreterat: "Jag kan inte skriva dikter,
betraktar mig inte som skald, hittar
överhuvudtaget inte mycket poesi i dikter." Han
tycks ha prövat många medel att slå ihjäl en
alltför medveten ambition i lyriken och ger
t. o. m. prov på en form av "masticated
speech" i Joyces stil. Han odlar alla slags
förakt och exekverar hela skalan av elakartade
grimaser. Han kan, när han så önskar, skrika
som en galen demagog, smaklöst men ganska
storartat, och plötsligt med utmärkt precision
tala om vargens tänder, som inte lossnar på
vargen — "det är fårets kött som lossnar" —
innan dikten med ett kort plask av definitiva
invektiver slutar med ett oåterkalleligt löfte
om sönderslitning. Ett helt annat tonfall röjer
han i prosadikterna, som har en
egendomlighet i uttrycksform och tankegång som
fascinerar. Framför allt har han i den i alla
bemärkelser underbara prosasviten "Jag skriver
till dig från ett fjärran land" lyckats bättre
än de flesta realisera den modernistiska
drömmen att ge ett slags pregnans åt det
irrationella. Han gör det genom en säregen
sammansmältning av naivism och intellektualitet. Med
hjälp av den tydliga insikten att det självklara
är det underligaste bygger han upp en värld,
där svaren ser ut som frågor, där tankarna
nästan alltid kommer från oväntat håll, en
värld, där ångest och undran får ett
besynnerligt lugnt behag:
Här är gryningen grå, fortsätter hon. Det har inte
alltid varit så. Vi vet inte vem vi skall skylla på.
Om natten ger boskapen ifrån sig höga långdragna
råmanden, som låter som flöjter mot slutet. Man
tycker synd om dem, men vad ska man göra?
Doften från eucalyptusträden omger oss: den är
en välgärning, något skönt och blitt, men den kan
inte skydda oss mot allt, eller du kanske tror att den
verkligen skulle kunna skydda oss mot allt?
Om man livligt vill anbefalla Lindegrens och
Laabans antologi, så beror det inte minst på
den förbryllande M. Henri Michaux.
Åke Janzon
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
