Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ken återkommer i juni 1875 i ett av breven
till Wrangels:
Så antar jag då i min upprörda sinnesstämning
att hela verlden lider förtryck. Då blir min smärta
tusendubblad — jag tar allas lidanden inom mig —
jag blir ett slags Christus — jag blir
menniskoslägtets representant — jag blir icke längre ond —
men vred som Moses vid ett visst tillfälle jag minns
icke!
Föreställningen, att Strindberg liksom bar
mänsklighetens lidanden på sina axlar, har
man kunnat påträffa hos ett äldre släktled av
hans beundrare, och under infernokrisen bröt
den åter fram hos honom själv: en människa
kunde åläggas att sona både förfäders och
anhörigas förbrytelser. Denna mänskliga
satis-factio vicaria skulle ju också fullgöras både
av Eleonora i "Påsk", till vilken Strindbergs
egen syster stått modell, och av den
törne-krönte advokaten i "Ett drömspel"; den skulle
föras på tal i "Svarta fanor" och i
"Syndabocken", och den skulle åskådliggöras en sista
gång i "Stora landsvägen". Lamm har på ett
ställe skämtat om att Strindberg omtolkade
försoningsläran med hjälp av bilder ur
växeltekniken, av vilken han ägde en rik personlig
erfarenhet, men i själva verket förekom den
krassa ekonomiska symboliken just inom den
rosenius-waldenströmska menighet, vari
Strindberg införts under pojkåren.
Så kunde man fortsätta att i denna första
brevvolym framhäva drag, som peka framåt
i Strindbergs produktion och senare
utveckling. Att ynglingen är mannens fader, är en
gammal tes, vars riktighet man här finner
bestyrkt genom ett av de största och
märkligaste exemplen i vår litteratur.
Holger Ahlenius
DEN DEMONISKA
SILVER-PENNAN
Ingmar Bergman: Moraliteter. Bonniers 1943.
10:—.
Ingmar Bergman intar en ganska omstridd
position som författare. Mot några hängivna
vänner, som ödar helsida efter helsida på
hans unga talang står en grupp tämligen
oförstående kritiker, som ägnat nästan lika mycket
utrymme åt att sveda byxorna av honom, som
termen lär lyda i amerikansk teaterkritik. Om
man från en grund av mild skepsis inför de
kategoriska omdömena på båda hållen vill
försöka se efter vad som verkligen står i Ing-
mar Bergmans dramer, har man nu fått bättre
tillfälle till det, sedan hans tre senast spelade
stycken givits ut i en volym. Det kan emellertid
ofta vara svårt att få en klar bild av t. ex.
personligheten hos de uppträdande i dessa
regissörsstycken, med deras magra, explosiva
dialog och knappa scenanvisningar. Man måste
hela tiden förmoda att det finns nyanser och
övertoner i handlingen och hos dess
karaktärer, som Bergman haft i tankarna när han
skrev och som kommer fram först vid hans
iscensättningar av styckena. Man kan
emellertid dra en del slutsatser om tendensen, och
man kan åtminstone i stort få de flesta
personernas struktur klar för sig.
Ingmar Bergmans stycken kallas moraliteter,
och de har också likheter med de medeltida
pjäserna med samma benämning i så måtto
som de handlar om människors väg mellan
Gud och djävulen. Men annars representeras
dessa makter ingalunda av några enkelt
rät-linjiga kraftfält, som manifesterar sig genom
bud eller frestelser. Båda har sina ombud på
jorden, men deras gärningar yttrar sig ofta
i komplicerade skeenden, som i regel kan
förklaras också med den profana psykologins
hjälp.
Gud förekom redan i Ingmar Bergmans
första spelade stycke, "Kaspers död", men där
var han Gud Fader, ett slags domare, som
framfördes på scenen med peruk och allt i
skådespelets tämligen diffusa slutscen. Man
fick inget intryck av att han på allvar hade
i pjäsen att göra, och sedan är han också
försvunnen i en rad därpå följande stycken, både
i "Tivolit", som uppförts på Studentteatern
men sedan tyvärr tycks ha förkommit, och
i några andra, ospelade och otryckta alster. De
skildrar merendels livets ondska och
djävulskap i bjärta färger, men råmaterialet tycks
helt levereras av människorna själva, och om
några högre makter är det inte tal. I det sista
stycket från denna Sturm und Drang-tid, "Jack
hos skådespelarna", finns emellertid Gud med
igen, som den enda eventualitet man kan sätta
något hopp till i en förvriden och hopplös
värld. Jack säger:
"Finns det ingen som kan hjälpa mig? Gode
Gud hjälp mig. Ja! Gode Gud i himlen hjälp mig.
Gud, du som finns någonstans, som måste finnas var
det nu är, du måste hjälpa mig.–-Du ser väl
att jag är liten och rädd och att det är så förbannat
mörkt."
I programmet till Olle Hedbergs "Rabies"
skildrade Bergman sina jämnåriga författar-
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
