Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som förut av bara farten. De gamla
trotjänarinnorna i "Rakel och biografvaktmästaren"
och "Mig till skräck ..." (det tredje dramat
i "Moraliteter") verkar sålunda att ha en del
gemensamt med Boman i "Swedenhielms",
liksom Mormor och Mean i "Mig till skräck..."
nog också kan verka som en uppspaltning av
Hjalmar Bergmans salig Farmor. Båda
författarna är benhårda determinister, och hos båda
finns begreppet den levande döden, tanken att
en människa kan leva kvar skenbart
oförändrad men knäckt, utan förmåga att ens
sprattla i en högre makts grepp. Hos Hjalmar
Bergman är denna makt ett slags opersonligt
öde; han var väl närmast areligiös. Hos
Ingmar Bergman är det djävulen, men en djävul
•som hänger nära ihop med Gud.
Teaterdirektören i "Jack hos skådespelarna" säges likna
fan och Gud på en gång, och Kaj i "Rakel och
biografvaktmästaren", som betecknas som
djävulens ombud, ser också sig själv använd av
Gud som ett slags jodsprit för människornas
rening.
Utan att beskylla Ingmar Bergman för
plagiat får man nog som helhet säga, att han
tycks ha tagit åtskilliga intryck av sin äldre
namne och kollega som moralist, även om
syftet är något annorlunda. En beröringspunkt,
som visar olikheten, är just djävulens folk.
Även hos Hjalmar Bergman finns det ju
verkställande ombud för ödet. Mest känd av dem
är kanske Herr Sleeman, men man kan också
nämna andra representanter för den
viljeför-lamande makten, Direktören i "Spelhuset" och
Brudgummen i "En skugga" (av vilka stycken
Ingmar Bergman satt upp de två förstnämnda).
Hos den äldre författaren rör det sig om
känslolösa och tämligen opersonliga redskap
som inte kan intressera som människor. Hos
hans yngre namne är däremot djävulens
hantlangare lidande varelser. Kajs tillvaro förlöper
liksom om han vore inmurad i en cell, en
svart kub, där visserligen ingenting kan hända
honom mera, men där han också plågas svårt.
Och om Robert van Hijn heter det att han
lever i en brunn. Den iskalle sadisten Caligula
sitter i slutet av "Hets" och gråter i en trappa,
och om Viktor i "Kvinna utan ansikte", som
också har en gråtscen, heter det att det är synd
om honom i alla fall. Det ondas bärare är inga
övernaturliga varelser, de är själva människor,
talet om djävulen är delvis bara en formel för
deras ondska, däri ligger en av skillnaderna
mellan Ingmar Bergmans stycken och de "rik-
tiga" moraliteterna. (Att Hjalmar Bergmans
onda redskap är mindre nyanserade beror
givetvis på att de merendels uppträder i starkt
stiliserade sammanhang.)
Vi har alltså sett att djävulen, ondskan finns
även i Ingmar Bergmans filmer. Däremot finns
just inte Gud där. Slutscenerna är ljusare, som
de nu brukar vara i filmer som ska avkasta
minst de 300 000 kronor de kostat, och någon
religiös ton letar man förgäves efter. Kanske
ska man hålla den saken i minnet när man ser
eller läser "Mig till skräck...", det
intressantaste av Bergmans hittills offentliggjorda
arbeten. Det handlar nämligen om en lärare
och författare, som är färdig att svika sin
ungdoms brinnande trosnit och stryka ett religiöst
slut i sin bok av förlagsmässiga skäl,
framförda av den milt djävulske bokförläggaren
Erneman. Han behöver visserligen inte göra
det, men i tanken har han i alla fall svikit
sin tro, och så blir hans fortsatta liv ett dött
monument över avfallet; han är egentligen
död sedan han förnekat sin kallelse.
Ingmar Bergmans kritiker har med rätta
kunnat peka på en viss omdömeslöshet i hans
hetsiga fabler, på inkonsekvenser och stundom
på en viss pekoralistisk retorik i sättet att
berätta. Redan av de utgivna arbetena kan man
emellertid se hur han utvecklas i riktning mot
balans och säkerhet, hur furian tvingas in
i mera konsekvent konstruerade banor.
Åtminstone i sina pjäser ser han som sin uppgift
att visa på en tänkbar hållpunkt i tomheten,
och att han under tiden inte försummar att
tänka på effekten får väl anses höra till de
gängse predikantknepen. Som
människoskildrare har Ingmar Bergman kanske inte haft så
mycket att ge. Hans stycken bör i regel inte
ses som verklighetsskildringar utan som någon
sorts överkomprimerade sagor med
nutidsmotiv, och den atmosfären har inte alltid varit
så lycklig för trovärdigheten hos hans
gestalter. "Mig till skräck..." antyder emellertid
att författaren skulle ha ändrat sig på den
punkten. Stycket får väl ses som ett medvetet
försök att komma ifrån de bergmanska
överdrifterna (de ingmar-bergmanska). Och även
fast problemställningen kan förefalla en icke
troende ovidkommande och fast det tycks
åtminstone mig som om det funnes åtskilliga
onödiga krumelurer bland bifigurerna, har
ändå historien om Pauls avfall och förfall en
slående och upplevd sanningsprägel, som gör
att man inte bör förtvivla om silverpennans
framtid. Åke Runnquist
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
