- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVII. 1948 /
298

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

Silone — introducerats med sina viktigaste
arbeten. Och i år sällar sig till dessa namn en
yvigt cyklotym storreporter som Curzio
Mala-parte och en under ytan veristisk magiker som
den med Moravia jämnårige Dino Buzzati,
vars tredje bok nyligen blivit översatt. Det är
en representation som ganska väl torde
avspegla de skiftande tendenserna i italiensk
litteratur mellan Versaillesfreden och
axelmakternas sammanbrott.

För att omedelbart försöka sig på en
definition kan "Tataröknen" betecknas som en
alle-gorisk-moralisk roman, starkt
verklighetsför-ankrad i sin detalj syn och klassiskt knapp i sin
språkbehandling. Giovanni Drogo,
huvudpersonen, är en ung officer som kommenderas till
en gränsfästning uppe bland bergen och efter
några månaders provtjänstgöring lyckas
övervinna sin ursprungliga motvilja mot denna
sällsamt repellerande trakt av sten, sumpmark
och fuktiga dimmor. Det går för honom som
det gått för hans äldre officerskamrater;
fästningen har slutit sig kring dem, de har alla
glömt sig kvar år efter år, fångna likt
rege-mentsskräddaren i illusionen om sin egen
oersättlighet eller i hoppet om att utposten till sist
ska hedras med ett fientligt angrepp.

Bastianifästningen täcker emellertid ett
militärt alldeles betydelselöst gränsavsnitt, och det
ligger något upprörande ömkligt redan över
kadaverdisciplinen och den stränga
vakthållningen, eftersom försvarsverken är alltför
gammalmodiga för att kunna uthärda en salva
från ett modernt artilleri. Tiden är på ett
egendomligt sätt upphävd innanför murarna. Livets
begrepp är kongruent med en serie själlösa
vanehandlingar, och årstidernas växlingar ger
sig huvudsakligen tillkänna genom det
uppflammande eller grånande dagerspelet på
tegelgula murytor. Och när förhoppningen om en
fientlig uppmarsch från Tataröknen äntligen
tycks vara nära att infrias, anländer ett
meddelande från generalstaben, att den trupp det
gäller endast är i rörelse för en justering av
gränsen.

Löjtnant Drogo befordras i laga ordning,
låter tiden rinna förbi och konstaterar vid ett
besök i sin fädernestad, hur ohjälpligt klyftan
vidgat sig mellan hans föregående tillvaro och
den nuvarande, hur oändligt likgiltig han är
för världen utanför fästningen. Som en
förgrämd och halvgammal major drabbas han av
en leversjukdom och forslas bort för att dö i
samma ögonblick som främmande truppstyrkor
verkligen rapporteras vara på marsch. Hans

inätna övertygelse blir bekräftad för sent;
han kommer inte att få delta i den drabbning
han offrat sin ungdom på att drömma om.

Symboliken i denna berättelse är inte svår
att bena fram. "Tataröknen" är skriven av en
efterkrigsförfattare i ett besegrat land, vilken
med fåmält patos och tyst frätande satir låtit
meningslösheten i all mänsklig strävan
ställföreträdas av Bastianigarnisonens väntan på
ett krig, vars motsvarighet i verkligheten blivit
bestämmande för en hel generations andliga
struktur. Giovanni Drogo inkarnerar kanske
inte människan i gemen, men den människotyp
som ersätter sitt förakt för genomsnittet med
en farlig och bedräglig illusionsbildning.

Den allegoriska romanen har just nu en
liten möjlighet att göra sig bred — genom
Vesaas och Dagerman saknar vi ju inte ens
nordiska representanter — och bakom hela
strömningen skymtar en sammetsögd
melan-koliker med oöverskådligt inflytande,
nämligen Kafka. Det förefaller troligt att också
Dino Buzzati skulle ha tagit intryck av honom.
Bastianifästningen utgör ett lika
hemlighetsfullt, syrefattigt och för den enskilde
överväldigande komplex av vindeltrappor och
korridorer som rannsakningsfängelset i "Der
Prozess", och även hos Buzzati antyds det hur
rättslös individen är i händerna på dignitärer,
som uppehåller honom med ständiga
undanflykter och ovidkommande fakta. Giovanni
Drogo och Josef K. är bägge på förhand
dömda till en existens, där ångesten och
ensamheten emanerar ur deras väntan på någonting
mycket obestämt, i Josef K:s fall straffet för
en glömd förbrytelse, i Drogos utlösningen på
en absurd förhoppning.

Utan att behöva förutsätta någon sorts
påverkan — som här naturligtvis är orimlig —
är det vidare av intresse att jämföra
fästningen i Buzzatis allegori med den mörklagda
byggnaden i Tarjei Vesaas roman "Huset i
mørkret". I båda romanerna är det til syvende
og sidst byggnadsverken som dominerar; de
studsande ekona och de glåmiga ljusen i
korridorerna ger dem ett självständigt liv, som
förvandlar dem från bara en suggestiv bakgrund
till ett hemligt maktkoncentrat med förmågan
att länka människornas öden. "Det brest i
huset. Ingen veit rektig kva det er eller kvar
det kjem frå, men det brest ustanseleg", heter
det hos Vesaas. Och ett av de bestående
intrycken av "Tataröknen" gäller just den
virtuositet med vilken författaren understött den
mystiska karaktären hos fästningen genom

298

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1948/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free