Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
akustiska effekter. Särskilt i nattens stillhet
ekar det av ljud runtomkring: av
vaktposternas liknöjda "All’erta, aH’erta!", av klackar
som gnisslande vänder på kaserngården, av
trävirke som knäpper, av en vattencistern vars
kluckande dropp torterar de halvsovande, av
bergras i den ödsliga omgivningen.
Något alldeles egenartat verk är knappast
Dino Buzzatis roman, och hur tagen man blir
av den sympatiskt lättillgängliga symboliken
är givetvis beroende av personliga
dispositioner. Anmälaren för sin del är närmast
benägen att minnas den som ren
berättarpresta-tion och på kreditkontot föra upp
suggestionskraften i dess dubbelbottnade realism samt det
knappa, aldrig andfådda språket, som erbjuder
ytterligare en beröringspunkt med den
stilistiskt distinkte Kafka. Per Erik Wahlund
GULLIYER IGEN
Conrad Peregrinus: En resa till Springistan.
Översättning från det tyska manuskriptet
av Viveka Heyman. Federativ
1948. 5:—.
Pseudonymen Conrad Peregrinus påstår sig
ha överflyttat ett hittills okänt Swiftmanuskript
som behandlar Gullivers femte resa. Sedan en
tysk bomb hade svept bort professor Butlers
hus och denne begravts under spillrorna med
hustru och dotter, då var också
originalmanuskriptet till "En resa till Springistan" borta.
Som man märker finner man här de rätta
tonerna. Det är fyndigt och på sitt sätt
oantastligt. Viveka Heyman har översatt det tyska
manuskriptet till svenska, och då pedanten har
fått tala om att han har funnit en och annan
språkgroda erkänner han att den swiftska
prosan befinner sig i grannskapet. Några
onödiga (tyskinfluerade?) vulgarismer
antecknar man dock. "Värdeattributen" är ganska
sällsynta hos Swift, om jag har förstått honom
rätt.
Landet som Gulliver kommer till på sin
femte resa ligger någonstans norr om Indien.
Springistanerna kallas så därför att de inte går
eller springer utan hoppar fram (alltså: av
tyska springen). De har små skallar men
väldiga bakdelar och lår. Den lägre befolkningen
i landet, trabisterna (av tyska träben), ser
ungefär ut som vanliga människor; de är
i springistanernas våld och uträttar allt grovt
och underbetalt arbete. Svarthåriga anses vara
särskilt farliga, därför att de stammar direkt
från mörkrets potentat. Springistanernas
monotona kringhoppande ger ett oroligt och
håll-ningslöst intryck, man behöver inte ha bott
i Centraleuropa för att känna det så. Deras
moral är klen, nästan lika med noll,
rättsväsende finns inte ("Det som inte är tillåtet
är förbjudet!"), avancemang sker efter
skicklighet i hoppning. Ja, allt detta är ju bekant.
Den karta med fingerade namn som man finner
i boken är lätt att läsa, ingen kan ta miste på
de verkliga namnen. Lika lätt identifierar
läsaren de verkliga namnen bland
springistanernas ledare: alla nazistkoryféerna är med.
Boken är alltså ett slags kompendium av
nazismens historia.
Ingenting annat? Ja, det är där man tvekar.
Boken är inte så bra, men den kan bli bra,
då tiden har utfört sitt utslätningsarbete (jfr
"Svarta fanor" hos oss) och det alltför
pekpinnemässigt entydiga har fått den estetiska
patinan; då kanske boken kan läsas med nästan
samma behållning som de andra av Gullivers
resor. Man går med på att den liknar Swifts
fantasier så pass mycket att den inte är dålig.
Att den måste ha varit ganska lätt att mixtra
ihop — med ett så rikt verklighetsstoff att ösa
ur — vågar man tro. Något allvarligt försök
att lösa den tyska gåtan är den inte.
John Kahlzén
LIVET PÅ LANDET
Fredrik Böök: Livet på landet. Bonniers
1948. 7: 25.
På omslaget till Bööks nya reseskildring ser
man de skånska slätternas mylla, svartblå och
glänsande. På himlen glider enstaka strömoln
med några måsar svävande under dem. Bakom
det stora maskin aggregatet i mittfältet skymtar
en vit gårdslänga. Varken hästar eller utslitna
lantarbetare förekommer på bilden, den
domineras helt av traktorn. Denna brytning mellan
poesin i den gamla gårdslängan och prosan
i den dunkande maskinen bildar ett ledmotiv
i Bööks framställning av livet på landet. Själv
tar han ställning för det rationella
maskinarbetet. Det gammaldags och pittoreska bör
makas åt sidan till en undangömd plats i
vindskammare och museer. Så är nu en gång
utvecklingens obönhörliga lag. Nog darrar
stämman en smula, då han talar om slagan,
klappträt och fäboden. Men de uppfyller inte tidens
krav. Det pittoreska kämpar mot starkare
makter, mot rationalisering och lönsamhet. Vi
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
