Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
står inför en omvälvning i jordbruket, lika
omfattande som någonsin inom industrin. Vi
har endast att bejaka den.
Det är kanske inte så underligt att
växtförädling, maskindrift och föreningsrörelse bildar
en dominerande treklöver i skildringen.
Växt-förädlaren, som arbetar på lång sikt efter
vetenskapliga linjer men också tillmötesgår
jordbrukets omedelbara krav, har inte bara
lyckats öka skördarnas storlek, han har också
säkrat odlingen genom de härdiga och
sjukdomsresistenta sorter som han framställt.
Dessutom har han, vad särskilt stråsäden beträffar,
möjliggjort en maskindrift i stort genom att
förbättra stråstyrkan. Den ökade stråstyrkan
tillåter en högre kvävegödsling, som i sin tur
ökar avkastningen, men den medger också
användningen av självbindare och skördetröskor.
Svår liggsäd kan inte skördas med maskin.
Den ökade stråstyrkan är därför ett viktigt led
i jordbrukets rationalisering.
Växtförädlingen har sin svenska stomme
i Sveriges Utsädesförening med dess
omfattande filialsystem, från Svalöv i Skåne till
Porsögården i Norrbotten, och Böök har med
översvallande entusiasm följt växtförädlaren
i hans dagliga värv och bättre än någon
tidigare skribent fångat rymden över hans
gärning. Det är otvivelaktigt växtförädlingens
förtjänst att vi lyckats få vårt dagliga bröd även
under de svåraste krigsåren. Det är i själva
verket så — och Böök framhåller det också —
att problemet på lång sikt inte är att öka den
totala brödsädesskörden. Under normala år
produceras det nämligen i vårt land mer än
vad vi behöver. Det väsentliga är att arbetet
förbilligas och vi lyckas öka produktionen per
arbetstimme. Lösningen blir här maskiner,
kollektivjordbruk och mönsterladugårdar.
Framtidens jordbrukare blir enligt Böök helt olika
bonden Paavo, den olycksfödde gubben, men
också olik den myndige odalbonden "å bergig
ås, högt över skog och sjö" (där Geijer helt
felaktigt placerat honom). Han blir i stället
ett mellanting av driftig industriman och
vetenskapligt skolad agronom, gärna med
doktorsgrad. Trots sin lärdom har Böök inte lyckats
leta upp någon annan litterär förebild till
framtidens jordbrukare än den framåtsträvande, en
smula tråkige Börje Olsson, gift med Ernst
Ahlgrens "Fru Marianne". För mig, som inte
är litteraturhistoriker, synes jämförelsen en
smula tvungen.
Blott i förbigående omnämner Böök den
stora insats på veteförädlingens område som
gjorts av Weibullsholms växtförädlingsanstalt
nära Landskrona. Det är sant att
Svalövs-institutionens historia är oupplösligt knuten till
vetets förbättring. Men den nyligen bortgångne
agronomen C. O. Berg vid Weibullsholm var
en märklig veteförädlare. Han åstadkom en
serie fullträffar, som distanserade vad som
dittills uppnåtts på det berömda Svalöv.
Av ganska allvarlig karaktär är ett annat
förbiseende, denna gång i samband med
Ultuna-besöket. Med utgångspunkt i Robert Brownings
och Levertins poetiska yra inför dofterna av
ångande klöverfält ("Doftande klöver! Amo
är allt det latin jag behöver") skildrar Böök
utförligt och fullt riktigt de intressanta
experiment, som docenten Åkerberg just nu utför
rörande befruktningen hos rödklöver. Tyvärr
vandrade Böök aldrig de få stegen tvärsöver
vägen till den berömde evolutionsforskaren
Göte Turessons botaniska trädgård. Turesson
har ur vanlig rödklöver, liksom ur alsike- och
vitklöver fått fram odlingsvärda stammar med
arvsmassan fördubblad. Dessa sorter har nu
prövats i stor skala. Vad speciellt alsikeklövem
beträffar, är det säkerligen blott en tidsfråga
när den nya produkten släpps ut i marknaden.
Detta blir i så fall första gången som en
experimentellt framställd ny art, och man kan kalla
den arvsfördubblade alsikeklövem så, kommer
jordbrukarna i något land till godo. Det är
sant att Müntzing i Lund och Levan i Svalöv
närmar sig samma mål, men de är ännu en
hästlängd efter. Hur som helst: detta svenska
triumvirat har utfört en forskarbragd av
internationell räckvidd. Det är mig alldeles
oförståeligt att Böök inte någonstans har omnämnt
deras resultat.
De invändningar, som här har gjorts, kan
synas en utomstående betydelselösa. Men de
visar på ett drag i Bööks verksamhet, som
kanske förklarar hans talrika misstag som
journalist och politiker. Ingen bestrider numera att
Bööks litteraturhistoriska insatser är av hög
rang, särskilt de stora monografierna över
Heidenstam och Tegnér. Men Böök vill inte
nöja sig med att vara en litteraturhistoriker av
toppklass, han vill också lösa dagens olika
frågor och vara en siare in mot framtiden.
Här slår hans intuition ofta fel, han förledes
till ensidiga ståndpunkter och tvärsäkra
omdömen. När han övergivit den vetenskapliga
objektiviteten, ränner pennan och
temperamentet lätt i väg. Hans lust att ställa prognoser
över den framtida utvecklingen framträder i
det sista kapitlet av denna bok ("Bondens
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
