Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER
OCH FILM
tion, och börja känna annorlunda. Och så vidare. Att
säga att sådant är teatervidrigt och dåligt, är att sitta
fast i en trång definition på dramatik; men man må
vidgå att det skapar svårigheter. "Dramatik är allt som
gör verkan från en scen", svarade Shaw på liknande
anmärkningar. Man kanske får vidga än mer: "allt
som från en scen kan göra verkan på viss publik." Jag
anser för min del att Axel Strindberg är mer
dramatiker än många andra försökare, ty han har dramats
puls och ett eget idiom, vilket de flesta sakna. Men det
kan vara att han är exklusiv. I detta fall breddades
dock slutverkan genom att sista akten är den minst
utspekulerade, mest omedelbart slagkraftiga, med
blixtrande repliker, som förstås av envar och som
framstå dubbelt aktuella mot de senaste världshändelsernas
molndigra åskfond.
Jämnt en vecka senare, den 12 mars, släpptes Ingmar
Bergmans och Anders Eks Macbeth loss i Göteborg.
Ingmar Bergman har iscensatt den stora
Shakespeare-tragedien redan för några år sedan, men med
Hälsingborgsscenens smärre resurser. Här hade han den
skicklige Carl-Johan Ström som dekoratör och behövde inte
ålägga sin fantasi några inskränkningar, ty
föreställningen var tänkt som säsongens klimax. Det blev den
också, i utstyrselshänseende. Till vänster ett mäktigt
murparti med port och därintill en väldig stiliserad ek,
ett verkligt urträd, med jättegrenar sträckande sig upp
under scentaket och beklättrat av de trenne häxorna,
inte skäggåldrigt dimgrå, som texten antyder, utan
unga och lastbara, en svart som sot, en röd som blod,
en grönskimrande som en padda (var väl meningen)
och alla påpaltade förvirrade trasor av dyrbara kläder
å det syndfullaste. Till höger sköt upp ett bålstort torn
med utskjutande spiraltrappor utan ledstång. Där
skulle senare både Anders Ek och Karin Kavli skala
upp och ned så det väldiga bygget skakade, därmed
förjagande all uppmärksamhet som kunde komma
Shakespeare till del, för man satt på spänn som på
cirkus, innerligt rädd at’t någon olycka skulle hända.
Detta var de fasta dekorationerna. Mellan dem fanns
plats för de rörliga: en dimmig hed mot rundhorisont
under fältscenerna; ett borgbygge i två våningar som
höjdes och sänktes med hissen, under större delen av
föreställningen; en gästabudssal i purpurrött under
vålnadsscenen; en miniatyrstiliserad arkad med
dansande under en inlagd balettscen, o.s.v. Luften
ovanför togs också i anspråk. Där dinglade hängda lik från
ekgrenarna under de mera diaboliska scenerna och
blodigt helstekta oxkroppar under det konungsliga
gästabudet. Gapskrattande män med dryckeskrus och
brinnande facklor befolkade estraderna och i
vrtesce-nerna klang det av standar och vapen.
Efter en så utförlig skildring av dekoren kan man
fatta sig kortare om det dramatiska förloppet, för det
gjorde långt mindre intryck. Regins hela diktan och
traktan har varit att sudda ut i mitten och rita till i
kanterna. Av de spöksyner, som Shakespeare
anbefaller, var det inte mycket som bibehållits; men
dessvärre är det ju de, som ha någon psykologisk
betydelse. När de flyttas och strös över hela spelet mista
de sin funktion och nötas ut. Hur suggestiv och
målerisk än inramningen blir, så är det en klen ersättning
för den förlorade reliefen, som endast kan nås genom
det grepp Shakespeare uppenbarligen syftar till,
övernaturliga inslag på avgörande ställen i en relativt
realistisk miljö. Med detta sammanhänger, att det
centrala paret blev så blekt i denna föreställning. Den
högst diskutabla idén att göra Macbeth och Banquo
till poetiska drömmarsjälar i motsats till de borstiga
realisterna Macduff & C:o torde Ingmar Bergman ha
fått från John Masefield; men var har han fått den
helt befängda föreställningen att poeter skulle se ut
som hårfagra kvinnor (jfr Scipio i hans
Caligula-föreställning!) ? "Poesien är en allt igenom manlig
angelägenhet", säger Vilhelm Ekelund, och granskar
man dess företrädare i vårt land och århundrade, allt
från Karlfeldt till Erik Lindegren, så får man nog
säga att det varit oftare som dess kvinnliga
representanter verkat virila, än dess manliga feminina
(sensibla, det är en annan sak). Det vimlar av sådana
retsamma excentriciteter. Varför kan det t. ex. aldrig få
förekomma en normal hälsning i en Ingmar
Bergmanuppsättning, utan parterna skola alltid bara stå och
stirra på varandra, handfallet, med eller utan packad
sinnesrörelse? — Karin Kavli som Lady Macbeth sökte
så mycket som möjligt vända ryggen till den lösning,
som skulle legat naturligast till både för henne och
rollen, och strävade att förvandla sig till avbilden av
en ljuv och vek älskande hustru, utan spår av själsligt
sammanhang med blodsudlade händer. Det var
duktigt, som konststycke, men missriktat, som stycke av
ett konstverk. Något liknande skedde med Ek, som
därtill kämpade hårt med den verkligen ganska
ålderdomligt otympliga versen (en kompilation av Geijers
och Hagbergs) för att hålla den från livet — det var
meningen att hans okonventionella pauseringar och
överglidningar skulle göra den extra uttrycksfull, men
den blev framför allt så svår att uppfatta. Enklare,
därför bättre, voro Kolbjörn Knudsens Macduff och
Bertil Anderbergs Banquo, men vad hjälpte det? Och
vad hjälpte det att scenerna flöto fram med föredömlig
rytm och flotthet, utan andra longörer än dem musiken
åstadkom? Det är dock paret Macbeth, deras brott och
nemesis, som utgöra tragediens kärna.
Då var det faktiskt en lättnad att från denna orgie f
bisaklighet få vända sig till en så föga, jag höll på att
säga nästan i underkant, tillkonstrad föreställning som
Helge Wahlgrens av Garcia Lorcas "Bernardas hus"
på studion. Där fanns inget av den stilisering, som så
starkt präglade Alf Sjöbergs uppsättning i Stockholm,
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
