Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
samman och skiljs med en finess och en charm, som
det är en sällsynt njutning att bevittna. Av
skådespelarna har Delannoy tydligen mest intresserat sig
för Micheline Presle, som han inspirerat till en mera
nyanserad och sensitiv rolltolkning än man tidigare
sett från hennes sida. Jämförd med henne verkar
Marcel Pagliero, trots en god prestation, stundtals något
blek. Utom de två, kring vilken hela filmen är
uppbyggd, minns man Marguerite Moreno för hennes
utomordentliga roll som sekreteraren vid Rue
Lagué-nésie, en bisarr krumelur utformad så som endast en
fransman förmår. Hennes "vigselscen" hör till de allra
bästa partierna i denna sällsport helgjutna och
ovanliga film, som ingen borde underlåta att se. De
problem den behandlar är inte bara rotade i dagens
Frankrike, de har överallt sitt berättigande och är alltid lika
aktuella, när de som här ses med en diktares ögon.
På visst sätt är det ett svaghetstecken att alla de
autentiska spelfilmer, som Amerika på sistone
kommit med, behandlar kriminalfall. Det är att göra saken
en smula för lätt för sig. Man fotograferar filmen "på
plats", vilket ställer oerhörda krav på fotografen, men
sedan låter man ett rafflande händelseförlopp tala för
sig självt. Resultatet blir spänning, realism och miljö
men inte konst. Det kan diskuteras vilket som är
värdefullast: en film vars handling hänt nästan så som i
filmen (reportage alltså) eller en film, vars handling
kan tänkas hända så som den skildras.
Producenten Mark Hellinger, som tidigare
uppmärksammats för sina filmer "Hämnarna" och "Med våldets
rätt" har av Storstad gjort ett spännande reportage,
bitvis fränt, bitvis poetiskt och återgivet i en effektiv,
knapp stil. Ur New Yorks människohav plockas fram
i ljuset ett par öden, ett mord sker och polisens arbete
på att spåra upp och infånga brottslingen är filmens
huvudtema. Om man så vill kan man kalla filmen
asfaltpoesi; dess huvudsakliga värde ligger dock i
utnyttjandet av New Yorks alla olika miljöer — helt nya
eller sedda ur nya synvinklar. Kvar i minnet står
t. ex. en tidig sommarmorgon över hamninloppet, då
dimman lättar och solen bryter igenom bredvid
Frihetsgudinnan, och slutpartiets dekorativa utnyttjande
av ett av Brooklynbrons torn. Till det reportagemässiga
äkthetsintrycket bidrar också de många nya
skådespe-laransiktena. Barry Fitzgerald är den ende man
känner igen från förut — det gäller såväl utseende som
spel. Hugo Wortzeliüs
Ring Northside 777. Produktion och regi: Henry
Hathaway. 20th Century Fox.
Lady från Shanghai. Manus och regi: Orson Welles.
Columbia.
Henry Hathaway som gjorde "Huset vid 92 :a gatan",
"13 Rue Madeleine" och "Angivaren" rullar i denna
film upp en ny berättelse ur levande livet: en man
döms oskyldig för mord, sitter inne i många år medan
modern skurar ihop pengar till en belöning åt den som
kan skaffa bevis att fria sonen med, en reporter i
Chicago Times ser annonsen, gör ett reportage kring
fallet och blir så intresserad att han börjar leka
detektiv med påföljd att de felande bevisen på mannens
oskuld kommer i dagen. Detta är dokumentariskt
återgivet i såvitt möjligt originalmiljöer. Den som vill se
hur det går till på en amerikansk tidningsredaktion
eller i ett stort, mördande effektivt fängelse får veta
det, man får en lukt av Chikago i näsan och inte från
de allra propraste kvarteren, man får se hur man med
en apparat för registrerande av blodtrycket kan avslöja
när en man ljuger och man får vara med om en
telefoto-överföring. Mycket instruktivt alltsammans, tyvärr
också en aning tråkigt. Filmen är inte mänskligt
fängslande och de oundvikliga mera novellistiska scenerna
är faktiskt känslosamma i överkant. Den eljest
utomordentligt förträfflige James Stewart är inte heller
alldeles övertygande som journalisten men jag går bet på
att säga vari hans misstag består. Det är antagligen
rollen som inte hänger ihop i sin blandning av
på-flugenhet och medkänsla.
Sammanhanget i denna journalistkaraktär är dock
klart som korvspad jämfört med handlingen i filmen
"Lady från Shanghai", varmed Orson Welles senast
velat dokumentera sitt romantiska geni. Denna thriller
står förvisso inte på någon verklighetsgrund utan är
väl avsett som någon sorts drömspel med djupsinnig
undermening. Den kriminella intrigen gjorde jag i
mitt snart bedövade tillstånd inte ens några försök att
förstå, undermeningen är väl att kontrastera ett slags
D. H. Lawrence-mystik med förankring i de djupa
källorna mot steril livsnjutning och självförödande
penningjakt. Filmens D. H. Lawrence (eller kanske
ännu hellre Thomas Wolfe) är Mr. Welles själv i
rollen av en irländsk kringdrivande poetisk sjöman,
omedvetet komisk i sin otymplighet, den sterila
livsnjutningen symboliseras av blondinerade Rita Hayworth
som min redaktionskollega träffande jämför med en
glasspinne och penninghajarna representeras av två
advokatkompanjoner, av vilka den som är Ritas man
för säkerhets skull är invalid (se vidare "Lady
Chatter-ley’s lover"). Det hela slutar med allmänt blodbad och
den mest fantastiska skottlossning man någonsin sett.
Den äger nämligen rum i det lustiga spegelhuset på
ett nöjesfält där de agerande multipliceras och
förvrängs i oändliga serier. Som bildkonstnär är Welles
verkligen en överdängare, nu som i "Citizen Kane",
det bevisar han inte bara i denna överdådigt
fotograferade slutsekvens utan på många andra ställen i filmen,
framför allt i det spöklika strandhugget i Mexiko. Han
är en diktare med visionär inbillning men tyvärr renons
på common sense och humor intill gränsen av
imbecil-litet. Georg Svensson
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
