Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
skratta och vara naturliga, spotta konventionerna i
synen och återerövra det förlorade kosmos. Vi
skruvade oss på våra platser, ty vi visste åtskilliga artister
som utförde det numret mycket bättre och i varje fall
var det inte för det vi betalt våra pengar (175
förkrigs-francs t. o. m.)." Toynbee anser nu att Miller, sedan
han 1940 for hem till Amerika och började ösa sin
vrede över detta land, helt försummat clownsidan av
sin talang. Satir och patos är inte Millers starka sida,
utan det är hans groteska humor.
So oder so?
Athenæum har som flera danska tidskrifter fått sin
utgivning rubbad av typografstrejken förra våren. Nu
har emellertid nr 2 i andra årgången utkommit. Bland
innehållet märkes en intressant studie över Martin A.
Hansens diktning av norrmannen Preben Ramløv, som
karakteriserar Hansen som "en ’Genoptager’, en
’Til-bagevender’, en der stræber efter noget normativt, og
som klart erkender, dels at dette ikke kan gøres uden
en metafysisk begrundelse, dels at den eneste mulighed
derför er at vende sig til kulturens tidlige, dybe
erfa-ringer, men dog med krop og sjæl stikkende til halsen
i vor egen tid".
Bland Athenæums ofta fina kritiska värderingar av
europeisk litteratur har man i några tidigare nummer
fäst sig vid en del något onyanserade referat av nyare
sovjetryska böcker, skrivna av översättaren Erik
Hors-kjær, vilka i regel brutit stilen. Ett sådant ingår även
i detta nummer och behandlar de senaste
stalinpris-tagarna. (Numret har f. ö. en mer markerat
kommunistisk anstrykning än de tidigare då en uppskattande
artikel ägnas Anna Seghers och en starkt kritisk essay
behandlar förre kommunisten Malraux.) Horskjærs
referat av prisböckerna kan inte ge annat intryck
än att det rör sig om framställningar av dagspolitiken,
vilkas konstnärliga standard av de meddelade citaten
att döma står på ungefär samma nivå som Jack
London. Bland refererade böcker är Konstantin Simonovs
drama "Den ryska frågan", som skildrar de
otvivelaktigt stora vedermödor, som drabbar en prorysk
amerikansk journalist i hans hemland, varvid det dock
tydligen inte framkommer att man på åtskilliga ställen,
t. ex. i New Republic, fortfarande kan inta hur
pro-ryska ståndpunkter man vill, medan motsvarande
möjligheter i Sovjet torde vara rätt små. Amerikanen är
inte kommunist, men kommer så småningom fram till
en uppfattning, som återspeglas i repliken "Har du
förresten lagt märke till, Meg, att ordet "röd" mer och
mer håller på att bli en symbol för hederlig?".
Horskjærs artikel, som än en gång visar svårigheten i att
förena en sovjetrysk litteraturuppfattning med en
västerländsk, syftar enligt författaren till "att presentera
författare, som vi också här i landet säkert få tillfälle
att stifta närmare bekantskap med på ena eller andra
sättet".
Vilka nu de olika sätten kan vara.
Milda kätterier
Det är gott om litterära tidskrifter i Skandinavien
för tillfället. Det senaste tillskottet till floran är
Here-tica, utgiven i Danmark, med två litteraturhistoriker
från Aarhus som redaktörer, Bjørn Poulsen och
Thor-kild Bjørnvig. Den senare gjorde f. ö. en ovanligt
uppmärksammad lyrikdebut i höstas, om vilken kan läsas
i Carl Johan Elmquists artikel i BLM:s
februarinummer. Bjørnvig visade i sin lyrik att man framgångsrikt
kan gjuta nytt vin i den mer traditionella lyriska
formens gamla läglar. Hereticas linje tycks vara ungefär
densamma, det kätterska namnet till trots. Bidragen
har inte alls samma experimentella karaktär som i
t. ex. den svenska kollegan Utsikt. Den lovande unge
prosaisten Martin A. Hansen skriver om romanens
förfall, ursprungligen ett föredrag på författarnas
salt-sjöbadskonferens i höstas. Ole Wivel bidrar med en
essay om Stefan George, lyrikern Paul La Cour med
dagboksfragment, som betydligt skiljer sig från Törd
Hernes i Utsikt och norrmannen Aasmund
Brynhild-sen med aforismer. Danmarks ende 40-talist, Ole
Sar-vig, är representerad med dikter, vilka tyder på att han
liksom flera svenska medbröder är på väg mot en mer
genomskinlig form och med lyrik bidrar också
redaktören Thorkild Bjørnvig.
Heretica, som utkommer med fem nummer årligen,
ges ut av Wivels Forlag, som under sin korta livstid
skaffat sig vackra meriter genom att utge utländsk
avantgardistisk litteratur, bl. a. Rilke, Baudelaire,
Herbert Read, Igor Stravinskys "Musikalisk Poetik"
och dialoger av Paul Valéry.
Dödsdansen i otakt
August Strindbergs "Dödsdansen" har uppförts i
New York i en tydligen något tvivelaktig bearbetning
av två herrar vid namn Peter Goldbaum och Robert
Short. Föreställningen, framför allt den nya versionen
av stycket, fick hård kritik och lades rätt snart ner.
En sorts upprättelse får emellertid företaget i New
Republic, där den kände kritikern (och dramatikern)
Irwin Shaw hävdar att de flesta av hans kollegor
alltför ensidigt förbisett styckets och föreställningens
förtjänster för den klumpiga bearbetningens skull.
Speciellt prisar han Oscar Homolka i Kaptenens roll, en
överdådig individuell prestation, som kanske bröt av
en smula mot det övriga spelet, men som lyfte
föreställningen till ett högt plan. Regissören, John
0’Shaughnessy, hade lämnat Homolka fria händer och
i stället gett sin finaste instruktion i scenen mellan
Kurt och Dottern.
Att bearbetningen måtte varit tämligen fri förstår
man av de svårigheter den kvinnliga huvudrollen
medfört för sin innehaverska, vilken enligt Shaw fick
pendla mellan kvick salongskomedi och djupaste tragedi.
Dessutom tycks Strindbergs dystra skärgårdsfästning
ha förlagts till tropikerna. Någon balett tycks däremot
inte ha förekommit i "The Last Dance", förmodligen
av ekonomiska skäl.
Dostojevskij och Wall Street
Den skärpta likriktning av Sovjets litterära liv som
inleddes med Andrej Shdanovs strafftal i Leningrad
för ett och ett halvt år sedan har inte kunnat undgå
att beröra också klassikerna fastän dessa är
förhindrade att ställa sig till efterrättelse eller göra avbön. I
skottlinjen befinner sig speciellt Dostojevskij meddelar
en korrespondent, Robert Magrilaff, till New York
Times Book Review från Moskva. Dositojevskijs verk
har under Sovjetregimen gått ut i stora upplagor och
enbart på allra sista tiden har det utkommit tre kritiska
arbeten över honom: "Den unge Dostojevskij" och
"F. M. Dostojevskij" av Vladimir Kirpotin samt "I
Dostojevskijs laboratorium" av A. Dolinin.
Ryssarna har präglat ett ord partignost för den
politiskt partipräglade inställning till litteraturen som nu
avkräves författarna. Hur ter sig nu Dostojevskij från
den ståndpunkten? Var han revolutionär eller reaktio-
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
