Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
samma arbetet, även när detta lämnar mycket
övrigt att önska. Särskilt den sista känslan,
som i hans sista böcker fördjupas till något
som liknar mystik, saknas ju nästan helt hos den
ironiske agitatorn Traven. Den svenske
författarens mer sammansatta intresse för människor
får speciellt fin belysning på ett ställe där båda
behandlat nästan samma motiv — en eldare
som störs av en maskinist just när han utför
ett farligt rosterbyte och i ilskan kastar ett
järnspett efter sin förman i avsikt att döda honom.
Bland de arma, halvvilda bestarna på Travens
gamla plimsollare Yorrikke är detta en ren
rutinåtgärd som upprepas så fort något befäl
infinner sig i eldrummet, eldare och
kolläm-pare blir symboler för proletariatet som drivits
till det djuriskas gräns. Hos Kjellgren händer
saken bara en gång: den hygglige Kalle från
Kap befinner sig i ett tillstånd av tillfällig
överretning på sin varma och otrevliga
arbetsplats och ger vika för stundens impuls. När
han lugnat sig grips han närmast av fasa vid
tanken på att han varit nära att döda en
människa.
Kjellgren hade ett starkt socialt patos, men
det var alltid nära förenat med hans på en
gång ömsinta och illusionsfria
människokännedom, liksom hans romantiska känsla för
naturen, särskilt för havet, nästan aldrig tappar
kontakten med hans friska verklighetssinne.
"Fem unga"
hette som sagt den bok där Josef Kjellgren
debuterade 1929 tillsammans med Erik
Asklund, Artur Lundkvist, Harry Martinson och
Gustav Sandgren. Alla fem kom ur
arbetar-miljö i Syd- och Mellansverige (Kjellgren och
Asklund växte upp tillsammans på Söder), alla
stod radikala politiska riktningar nära och
skrev åren före debuten flitigt i
Lördagskvällen, Folkets Dagblads veckobilaga. Deras form,
som delvis utgick från finlandssvenska diktare,
Diktonius, Björling och andra kring tidskriften
Quosego, var ny och chockerande. Det var
också deras program, den s. k. nya livskänslan,
"en livsinställning med universella perspektiv
och det jordiska, mänskliga som fundament",
som Artur Lundkvist något senare skrev i en
programartikel.
Om man vill se efter hur kritiken för snart
tjugu år sedan tog emot dessa unga
bildstor-mare (som för övrigt hölls ihop ganska löst av
de proklamerade programmen) och letar fram
en bunt gamla recensionsklipp om "Fem unga",
frapperas man först av hur tunn denna bunt
är. Flera av de största tidningarna brydde sig
inte ens om att anmäla boken — en vanlig
debutdiktsamling från samma tid kunde räkna
på betydligt större uppmärksamhet. Men även
de som skrev lade i regel framgångsrikt band
på sin förtjusning. De enda övervägande
positiva recensionerna kom från Finland, där
Hagar Olsson och Diktonius med entusiasm
hälsade dessa nya signaler i svensk dikt.
I Sverige sträckte sig ingen längre än till
tämligen tveksamma erkännanden av enstaka
förtjänster. Däremot finns ett rikt register av
ogillande nyanser företrädda, ner till rubriker
som "Litterärt vanvett" eller rätt och slätt
"Grönt". I de borgerliga tidningarna fäste
man sig framför allt vid den upplösta formen,
den fria rytmen, bristen på rim och det
funktionalistiska omslaget, medan man på radikalt
håll framför allt menade sig finna en inre
slapphet och mållös yttre flåsighet hos de fem
författarna. (De sociala motiven hos Kjellgren
och Martinson observerades knappast alls.)
De mest förstående recensionerna i Sverige
skrevs av Karin Boye i Clarté, som framför
allt fäste sig vid Kjellgrens rättframma
personlighet och mera ordknappa dikter, samt av
Sten Selander. Den senare, vars namn kanske
överraskar en och annan 40-talist i detta
sammanhang, gjorde ett av de få försöken till
innehållsanalys av dikterna och fann de flesta
kunna accepteras åtminstone som uttryck för
"den moderna tiden".
Om man så gott det går försöker frigöra
sig från efterklok skadeglädje och ser
kritikreaktionen som symtom enbart, förefaller det
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
