Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Johannes Edfelt: Hemliga slagfält. Dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
bondkvinnan, hon som ingått vid den unga
majdagens jubelrop sitt livsförbund,
men som fick känna — stegen blevo tunga —
sin kärlek vissna ner från svekets stund.
Gemaket ekar än av hennes fötter
i nattlig kretsgång; gavelfönstrets blick
är som ett nålvasst, lömskt och plötsligt stick.
Här ruttnade ett liv i sina rötter;
här kvävdes någon, vars förtvivlan teg,
i falsk gemenskaps kalla, gråa deg —
III
När solnedgången fradgar som en älv
och stänker blod på gräsets gula matta
i sen september, kan jag också fatta
det som är gränsmark, utpost i mig själv.
En sista, vilsen humlas oboe,
kraftledningsnätet som metalliskt sjunger
— allt slungas in i ljusets vilda hunger,
och allt blir ett med själens väl och ve —
Förr var mig bara vinternatten kär:
all sårighet, all ångest skyldes där.
Nu älskar jag det sönderslitna ljuset,
som slåss för livet men som tum för tum
för höstens köldblå barbari ger rum
och sist besegras i decemberbruset —
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
