Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Martin A. Hansen: Rapphönan. Novell. Översättning av Jan Gehlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN A. HANSEN
var rena, kläderna lagade. De tittade i smyg
under familjens träskor. Jo, de var välskötta
och nyskodda. Det var nog inte som allra sämst
för familjen. Det var i varje fall en mycket
snygg fattigdom. Och det visar sig alltid i
snusk, när man riktigt sjunker.
Först hade det gått riktigt bra för familjen.
Men så var fadern länge inkallad som soldat.
Därefter dåligt arbete, låg daglön, höga priser,
utför. Så kom sjukdomar. Man vet hur det
brukar gå till. Nu är det min tur, säger
sjukdomen alltid, när motgången har slagit hål.
Och nu hejdade frost och snö faderns spade,
som gav dem levebrödet. Det kunde inte döljas
längre. Man kan inte hålla på att hänga i ett
finger i det oändliga. De hade dolt det i
snygghet så länge, att mössen nu sade upp
sig och inte ville komma till det skafferiet
längre.
Fadern läste tidning, samma stycke om och
om igen. Moderns nål for så snabbt, ut och in,
ut och in.
Nästa strumpa, garn i nålen, in och ut, in
och ut. Det går inte längre. Bara litet
korn-grynsgröt. Dag efter dag. Små tallrikar, mindre
och mindre. Frost och snö. Inte dölja mer.
Och vad sen? Det saknas väl inte utvägar
för den familjen. De kan ju be någon om litet
hjälp. På väggen hänger tavlor av människor,
som ser hyggliga ut. Kom för all del, säger
tavlorna. Och gör man ogärna det, så kan man
ju sälja tavlorna, de kommer att kunna sprida
trevnad på vilken vägg som helst, så de är
värda mycket. Och taklampan, den är ju
onyttig och hänger bara och ser kuslig ut.
Men modern håller den så blank och skinande,
att den måste vara värd en massa pengar för
den som har bränsle. Och där finns den gamla
snäckan på byrån. Den är värdefull, ty den
är förunderlig att lyssna i, och varje gång far
tar den i sin hand, börjar han berätta, vad
han läst om främmande länder, som komme
det rakt ut ur snäckan. Ja, visst kan familjen
klara sig genom att sälja någon av sakerna,
ty alla i rummet vet, att de sakerna är värda
mycket.
Fadern läste tidning. Modern stoppade
strumpor, barnen bläddrade tyst i gamla
veckotidningar, som var mjuka och sköra i papperet
av att bli bläddrade i, och ingen yttrade något,,
och kvällen led mot sängdags.
Men blåsten hade ökat. Den hade fått makt
och var inte längre en landstrykare utan en
härförare, som reste med stort följe. Det kom
stora brusande minuter, när en flygande
härskara passerade och svansarna på snöyrans
hästar piskade rutorna, och underliga döda
ögonblick, när det var lugnt kring huset och
man hörde blåsten rida genom kyrkogårdens
stora träd.
I ett sådant tyst ögonblick hörde de ett dovt
slag mot ytterdörren. Mellan rum och
ytterdörr låg både kök och förstuga. Men de hörde
det. Detta enda slag.
De såg på modern, och hon såg på dem.
Hennes ögon var stora, och de blev också
mörka, fulla av fruktan. Och de vände alla,
mor och barn, sina stirrande blickar mot
fadern. Han såg fortfarande i tidningen, men
hans blick flyttade sig inte, han läste inte.
Han vände sig inte mot dem, och de visste
inte vad som fanns i hans tankar. Han var
en man, annorlunda till sinnet än de, och
i fruktans ögonblick visste de ingenting om
honom, när han inte vände sig om och såg
på dem. Men mor och barn var förenade. När
något okänt närmade sig, kom det fruktan in
i dem. De mindes för mycket. Det var en natt,
när de låg och sov. Då hankade det. En man
stod utanför fönstret.
— Du skall i väg i natt, du är inkallad.
Det var krig ännu.
Fadern lyfte huvudet och såg upp på
klockan, som hängde där på väggen och sade:
Bida och tig, bida och tig.
Det fanns en underlig glans i hans blick,
kanske det hemliga svaret från mannens sinne,
när det vilda och okända kallar.
— Ja, jag kommer.
— Vad var det? hördes moderns viskning.
Han vände sig om och mötte de många
ögonen, och det kom styrka i hans.
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
