Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Agnes von Krusenstjerna: Brev till Ellen Key. Med kommentarer av Ulf Wittrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AGNES von KRUSENSTJERNA
tider i mitt liv, då det rum "den gode Guden"
förut fyllde i mitt hjärta, absolut måste
fyllas — och så har jag upplevat ett par —
tre kärlekshistorier, som egentligen voro mer,
tragiska än den lugna lycka jag törstade —
och fortfarande törstat efter. Den kärlek ni
talar om i lsta delen av "Kärleken och
äktenskapet" ... "lugn som ett sommarhav förgyllt
av solen —" För mig är erotiken (jag skriver
ej "kärleken" ty jag menar endast kärleken
mellan man och kvinna) drivkraften i hela
mitt väsen. Hittills har den varit det, men
under denna tid har något nytt växt fram
i mitt väsen, något, som är likt lugnet efter
stormen, och jag tror att detta nya, som jag
ännu ej rett ut, men som mer och mer visar
mig att jag — ensam — skall nå längst i
tänkande, som i allt annat, skall bli det bestående.
Ser ni, när jag "älskat" har allt inom mig
blossat upp, spruckit ut — och mina
upplevelser ha icke dragit ned utan fört mig med
en snabbhet, som varje gång förundrat mig,
tusentals steg framåt i min utveckling. — Till
följd av min sjukdom lever jag länge rätt
avskild från det "liv" mina vänner föra: baler,
sport, föreläsningar etc. etc. Och när jag så
åter stiger ut i livet med stärkta krafter och
med varje fiber i kroppen längtande efter liv
— nytt, pulserande liv — så möter j ag t. ex.
på min väg en man, som behöver mig, på ett
eller annat sätt, och jag, som har hela famnen
full av röda rosor, ger och ger -— till dess
livet, omständigheterna driver oss ifrån
varandra, eller som det också hänt — jag själv
finner att det hindrar mig, att jag snubblar
över en kedja vid varje steg — och då går
jag. — Ytligt sett, ser det hela ut som en grym
lek, men ni måste förstå, att jag aldrig leker
utan att det för mig är blodigaste al (1) var — så
länge det varar. — Och varje gång tror jag
med en naivitet, som jag efteråt hånler över —
att det skall vara "hela livet!"
Dock har jag ännu ej "givit mig" åt någon
man. Men hade ej tusen fördomar hindrat mig
skulle jag gjort det, utan äktenskap. — Nu vet
jag, att kärleken till mina föräldrar alltid
kommer att hindra mig från det enda förhållande
jag anser som det absolut rätta — det utan
prästens välsignelse. Min ansvarskänsla har
vuxit, och jag tror, att den kommer att vålla
mig svårare konflikter än den goda tanklöshet
jag förut levde i — ibland.–—
Som ni nog förstår, har jag ännu icke blivit
cynisk! Jag ser rent på det, och jag har haft
den stora lyckan att råka män, vars liv är en
strävan efter renhet. Det gör gott.
— Det kommer ut en bok av mig på
Bonniers till Julen. Det är bara en liten
flickdag-bok — och ni får förlåta att jag gav den till
förläggaren (ni ville ju, att jag skulle vänta).
Men jag ville visa familjen att jag kan
förtjäna pengar och att det ej är onödigt att jag
skriver. Förstår ni mig i det fallet? Jag skrev
den på tre veckor i höstas {nu i höst) för att
inte bli alldeles nertryckt av en konflikt jag
just då befann mig i. Därför är det bara en
liten glad flickbok —
Jag hoppas att ni inte blir trött på mina
kråkfötter! Jag kan aldrig upphöra att
förvåna mig över, att ni alls skriver till mig! Och
jag kysser i tankarna edra händer.
Er Agnes von Krusenstierna.
P. S. Om jag finge råka er i Sthlm vore det
bra roligt. Men er tid är ju så förfärligt
upptagen.
Jag är stolt över att ni kära — räknar mig
till "självtänkarnas törnsirade folk" — Jag har
omedvetet vetat det hela mitt liv, men först
denna höst har det, som var ett med mitt väsen:
lidandet, det fruktbärande lidandet, blivit
medvetet hos mig.
I december samma år träffade Agnes von
Krusenstjerna åter Ellen Key i Stockholm. Hon
berättade vid denna samvaro bland annat för
Ellen Key om hur hennes sjukdom hindrade
henne att leva helt, känna helt, och Ellen Key
lät sig då av sitt starka helhetskrav och sin
glödande livskärlek förledas till ett oförsiktigt,
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
