Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Agnes von Krusenstjerna: Brev till Ellen Key. Med kommentarer av Ulf Wittrock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV TILL ELLEN KEY
beundransvärd finhet. Skall en svensk skildra
en greve-familj t. ex. får man i sig något
förfärligt om högfärd dumhet och det blåa blodets
tunnhet. Är det ej så? En karrikatyr lik
teckningarna i Strix. Och då finns där, så många
verkligt fina, goda människor bland dessa, som
skyla fattigdomen med blommor och skratt,
och vars kultur och traditioner gå från släkte
till släkte som en ådra av liv! Men finns det
i dessa familjer en utböling, sätts han genast
upp som en typ för aristokratien.–-
Agnes von Krusenstjerna tyckte sig alltså
i sitt brev kunna konstatera, att hon det sista
året kommit till mera harmoni, mer hälsa.
Kort efter detta smittades hon emellertid av
spanska sjukan och råkade härpå in i svåra
själskriser. (Förloppet är detsamma i "Tonys
sista läroår".) Hon tvangs till en långvarig
sjukhems vistelse av för henne livsavgörande
betydelse. Det skulle därför dröja ända till
den 29 september 1919, innan Agnes von
Krusenstjerna skrev nästa brev till Ellen Key.
Kära Ellen Key!
Det var nu över ett år sedan jag skrev till
dig, men det långa uppehållet beror ej på
likgiltighet utan på sjukdom, som min mor
kanske talat om. Tack för det brev jag för länge
sedan fick. Du tyckte ju ej om min bok och
det kan jag ju förstå så väl, men jag har ju
ej givit mig ut för att vara särskilt djup eller
begåvad, eller brås på Geijer! — Jag håller
så mycket av dig och därför längtar jag nu,
att få höra något från dig.–-
Jag har varit så sjuk och lidit så mycket,
så nu njuter jag av att vara frisk igen. Året
är som en lucka i mitt liv, ty jag har varken
kunnat leva, arbeta eller läsa. Så det är som
att börja om från början igen. Jag är rädd för
att jag suddar bort min lilla begåvning och
mina möjligheter genom denna myckna
sjukdom, som gör att min hjärna ej står emot så
mycket. Jag vore mycket tacksam om du ville
ge mig något gott råd vad jag skall läsa, så
skall jag följa det så vitt möjligt är. Men jag
väntar mig så mycket av en bok, så jag blir
alltid besviken att det ej i den står just det,
som jag törstar efter. I kristendomen har jag
ännu ej funnit något. Ingenting. Nog är det
underbart att den källa, där min mor, som är
en av jordens godaste och finaste människor,
hämtar all sin andliga kraft, skall för mig vara
helt och hållet urtorkad. Och ej bara min mor
utan mina förfäder släktleden uppåt. Är det
mitt hjärta som är oemottagligt och
ofruktbart, eller finns det någonstädes en annan tro,
som bättre motsvarar mina krav. Jag kände
det så djupt under min sjukdom, att jag hade
intet att hålla mig till. Allt ramlade som
korthus. Och om kvällarna griper det mig en
fruktan, att tiden går och jag fortfarande
famlar i ett mörker, som ej kan skingras. Och
jag vill så gärna finna sanningen. Jag vill inte
bli ytlig och lättsinnig. Men jag vet ej var jag
skall söka. Vad är din tro. Eller är det en fråga
jag ej bör göra? Du som kommit så långt att
du lyser som en ledstjärna för andra! Och
hur har du kommit dit. Ha vi då kommit till
för att lida och lida? Det ser ut så. Tyck inte
att jag är barnslig! Minns bara att jag är
en liten flicka som sitter vid dina fötter och
gör dig frågor! Jag skall aldrig glömma den
gången vi sutto framför brasan och talade och
du var så god mot mig. Jag vet ju något om
din tro genom dina böcker. Men en
livsåskådning är ju ej så fast, att den ej utvecklas med
åren.–-
I brevet berättar Agnes von Krusenstjerna
också om sin kärlek till en fattig ung musiker
— skildringen av Helenas och David Henckes
förhållande i "Helenas första kärlek" bygger
tydligen härpå.
Agnes von Krusenstj ernås sista brev till Ellen
Key skrevs i Medelpad den 21 juni 1920 kort
före en Londonresa, som hon hoppades skulle
"ge en riktig stöt åt min utveckling". Hon talar
här om det skrämmande spöke, som ständigt
hänger över hennes liv, den svarta skugga av
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
