Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - John Landquist: Grymheten och samtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
tankar. Den har ofullständigt undersökt
drift-och känslolivet och alldeles inte behandlat
grymheten, som framför någon annan tendens
utgör la partie honteuse av själslivet. Men
psykiatrin, som har mera tillfälle att studera
människolivets nattsidor, har uppmärksammat
grymheten — inte i dess hela vidd men i
ett begränsat sexualpatologiskt sammanhang.
Grymheten har fått ett husrum i psykiatrin
som ett drag i en sexuell perversitet, kallad
sadismen. Namnet härleder sig från en fransk
psykopat, markisen de Sade, som åtskilliga
gånger på 1760—80-talen råkade i fängelse
för misshandel och blodsutgjutelse vid sexuella
orgier och sedan skrev två enligt uppgift
halvtokiga romaner, "Justine" och "Juliette",
inalles tio band, vari han skrytsamt skildrade
metoder att plåga offren vid sexuell samvaro.
Han uppvaktade förste konsuln med sina
romaner, inbundna i praktband. Napoleon läste
några sidor, kastade böckerna i brasan och
ombesörjde, att författaren såsom en farlig
sinnessjuk insattes på hospitalet Clarenton, där
han under god behandling levde i många år
till sin död vid sjuttiofyra års ålder (1814).
Markisen gav tidigt upphov till beteckningen
sadism, men det var först den österrikiske
läkaren professor Krafft-Ebing, som spridde
ordet som vetenskaplig fackterm. Han bestämde
i sitt bekanta verk "Psychopathologia sexualis"
(1886) sadismen som en abnorm association
mellan två stora aktiva affekter: vreden och
kärleken. De likna varandra däri, att de
uppsöka sitt föremål, vilja bemäktiga sig det och
att båda förete ett exaltationstillstånd. Det
särskilda degenerativa draget hos sadisten bestod
däri, att han kunde nå sexuell
tillfredsställelse uteslutande eller företrädesvis genom den
exaltation, som plågandet på lättare eller
grövre, stundom monstruöst sätt av föremålet
väckte. Han var merendels impotent inför
normala sexuella intryck. Att sadismen hängde
samman med en vittgående degeneration fann
Krafft-Ebing bekräftat därav, att de sadister
han kände till i allmänhet visade även andra
starkt psykopatiska drag, såsom arbetsoduglig-
het, böjelse för raseriutbrott, stark
inbunden-het och grovt etiska defekter, som särskilt
yttrade sig som känslolöshet inför begångna
brott och som nedsatte omdömesförmågan.
Krafft-Ebing förnekar bestämt, att all
grymhet är detsamma som sadism, ehuru en sådan
identifikation var mindre vanlig på hans tid.
Han förklarar det vara "falskt och överdrivet"
att härleda all utomordentlig grymhet, som
man möter i historiens ohyggligheter, ur
sadistisk perversion.
Att man icke fordrar det blotta dödandet utan
också offrets plågor, förklaras dels ur maktkänslan,,
som tillfredsställes på detta sätt, dels ur
vedergällningsdriftens måttlöshet (a. a., s. 86).
Krafft-Ebing gick emellertid icke närmare
än som nu angivits in på denna fråga. Jag
anser dock hans kortfattade reflexion mycket
viktig och att den hänvisar till den riktiga
förklaringen av den grymhet, som på ett så
ohyggligt sätt vällt upp i samtidens historia. På
senare tid har det under inflytande av
psykoanalysen blivit allt vanligare att identifiera
grymhet med sadism. Ordet sadism håller på
att uttränga ordet grymhet. Härtill har
sannolikt bidragit, att man funnit epitetet grym för
svagt för allehanda ogärningsmän under kriget
och ansett sadist ge en mer uttrycksfull
karakteristik.
Jag anser dock detta betraktelsesätt oriktigt
och skadligt, emedan det leder till att man inte
påträffar och kan bekämpa grymheten i dess
rätta sammanhang. Sadismen är en relativt
sällsynt sjukdom i den sexuella organisationen.
Grymheten utan sexuella biavsikter har
däremot en fruktansvärd utbredning inom det.
människoliv, som anses normalt. Följande om
skillnaden mellan vanlig grymhet och sadism
må anföras.
Sadisten njuter inte sitt offers lidanden i och
för sig utan som medel att väcka en sexuell
känsla. Men den hätska grymma människan
njuter sitt offers lidanden i och för sig utan
sexuell känsla.
Sadisten angriper inte vem som helst utani
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
