Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
den långa raden av världslitteraturens stora
dramatiska gestalter, bland vilka man som sagt
kan räkna Hamlet och Antigone som
föregångare. Hans gripande öde är inte bara en
illustration av de sartreska teserna, det är en
levande fråga, en levande oro som angår oss
alla, vare sig vi hyllar de existentialistiska
lärorna eller ej. Hoederer är kanske mindre
fängslande, hans förträfflighet är en aning
påfrestande, även om Sartre åt den fyrkantiga,
kraftfulla gestalten lyckats förläna den
påtaglighet som krävdes. Hans död verkar onekligen
som en absurditet, han är inte av den typen
som dör, Hugos handling verkar lika overklig
på oss som den gör på honom själv, ända tills
han tar på sig sitt brott.
Bifigurerna är snabbt tecknade, kanske en
aning summariskt, de utgör en diskret men
nödvändig bakgrund. Endast porträttet av
Jessica, Hugos hustru, har blivit något
osammanhängande. Övertygande i sitt
kringfladd-rande lättsinne i första akten, blir hon när
Sartre vill ge henne en djupare mening
tämligen störande. Det syns alltför tydligt att
Sartre behövde henne för att framkalla mordet
på Hoederer och för att lägga ytterligare en
fråga till dem som plågar Hugo.
Dessa invändningar inställer sig emellertid
först när man lämnat teatern, under en av de
otaliga diskussioner pjäsen ger upphov till
bland dem som sett den. Så länge man sitter
på teatern är man helt fångad av det som
försiggår på scenen. Pjäsen är för övrigt
ypperligt spelad av Francois Perer (Hugo) och
André Luguet (Hoederer). Man lämnar teatern
med den övertygelsen att Sartre är en av de
stora bland de nu levande författarna.
Det vore kanske riktigare att precisera: en
stor dramatiker. En förbluffande mångsidighet
utmärker de flesta författarna av i dag, men
teatern tycks på alla utöva en oemotståndlig
dragningskraft. Den tycks vara rätt forum för
dagens frågor.
Under ockupationsåren avstannade praktiskt
taget all litterär verksamhet. Endast en
litteraturart fortsatte att leva, den som inte behövde
någon publik, nämligen poesin. Därför slog
också lyriken ut i full blom den första tiden
efter befrielsen: man läste Aragon, Éluard,
Emmanuel, Frenaud, Supervielle, Saint-John
Perse, Michaux och många andra, som även
om de varit verksamma före kriget nu nådde
en vidare publik.
Men glädjeruset från befrielsedagarna
övergick snart i oro för framtiden, en oro som stod
i sällsam kontrast mot det förtvivlade hopp
som brann under de mörka åren. Enigheten
i kampen mot förtryckarna avlöstes av inre
politiska och sociala stridigheter. Poesin
överröstades av valtalen, och författarna vände sig
till teatern för att göra sig hörda, såvida de
inte kastade sig in i politiken som Mauriac
och Aragon.
Romanen däremot har ännu inte hämtat sig.
Under kriget ägde ingen normal återväxt rum
på det området, och de romanförfattare som
hade den största läsekretsen åren före kriget
är nu tio år äldre. Kriget och dess följder har
gjort att deras skrivsätt likaväl som deras
livsstil i dag verkar föråldrat. De har för övrigt
nästan alla upphört att skriva romaner och
ger nu alla ut sina minnen. Duhamel, Carco,
Dorgelès, Maurois, Colette, Fargue sysslar alla
med bouppteckning i mellankrigstidens
förlorade paradis. Martin du Gard tiger, och det
borde tydligen Jules Romains också göra, om
man får döma av den beska kritik som mötte
de två sista delarna av "Les hommes de bonne
volonté". Endast ett fåtal ger fortfarande ut
romaner, och det är i allmänhet de som av
olika orsaker lyckades fortsätta att skriva
under kriget, vare sig de nu anpassade sig
efter ockupationsmakten, som Giono eller
Jaloux, eller befann sig utom räckhåll, som
Jules Romains.
Vår tid kan inte uppvisa en så lysande
konstellation på romanlitteraturens himmel som
den man kunde iakttaga före kriget, det är
förgäves man i dag efterlyser "goda"
romanförfattare i stil med dem man då var van att
följa. Namn som Maurois, Estaunié, Duhamel,
Mauriac, Chardonne var pålitliga varumärken
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
