Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Knut Jaensson: Pesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
faringssätt även andra syften än det att
tillmötesgå den personliga finkänslighetens krav.
I varje fall uttrycker den detaljlösa ytan hos
doktorns ansikte den individualitetens
utplåning som redan blev en följd av själva pesten
och som det oavbrutna arbetet med dess
bekämpande gjorde om möjligt ännu mera
fullständig. Rieux är också bara det mest
markanta exemplet på en figurframställning med
helt eller delvis utplånade ansiktsdrag: nästan
hela motståndsgruppen är präglad av denna
stil. Att man här har att söka en konstnärlig
avsikt kan knappast betvivlas: Camus har velat
ta bort glorian, han har velat göra kämparna
namnlösa. Endast, eller nästan bara, i fallet
Grand har han tillåtit sig en mera påtaglig
individualisering. Denna motståndsrörelsens
bifigur har han förlänat drag som till och
med skulle kunna kallas för pittoreska om de
inte samtidigt vore gripande. Å andra sidan
skulle man i skildringen av Grand kunna säga
att författarens röst för en gångs skull slår
över en aning. När han berättar om "denne
obetydlige och självutplånande hjälte" (om
det nu nödvändigtvis måste finnas en hjälte
i en historia) "vars enda tillgångar var en
smula hjärtegodhet och ett till synes löjligt
ideal", skälver han på rösten. Grand, en
obetydlig tjänsteman, har en passion som inte
hindrar honom att med energi delta i
motståndsrörelsen men hindrar honom från att
lamslås av pesten: han arbetar på en stor
roman, ett konstverk som ska bli så
fulländat att alla måste ta av sig hatten för det.
Men han kommer aldrig längre än till första
meningen — "En vacker morgon i maj red
en elegant amazon på en magnifik fux genom
Bois de Boulogne’s blommande alléer" — vars
ursprungliga version efter oändliga och
mödosamma omarbetningar föga skiljer sig från
de senare versionerna. På ett rörande, halvt
komiskt och halvt storslaget sätt har Camus
i denne Grand hyllat konstens martyrer, de
som konstnärer besegrade. Men lika viktigt är
att han samtidigt betygar sin obetingade
aktning för något i pesttider så betydelselöst som
det hårda arbetet på utformningen av en enda
mening och därmed, förmodligen, också
vittnar om sin egen kamp med uttrycksmedlen.
Han har, synes det mig, låtit episoden med
Grands konstnärliga sisyfosarbete ta alltför
stor plats, han har kommit att skjuta en smula
över ett mål som i och för sig är intressant
och fint.
Camus är lika obenägen att förneka hjärtat
som att förneka konsten. Men han är obenägen
för fraser. Vad han har velat säga med sin
sällsynt redbara och imponerande bok är sagt
utan krumbukter och med en inträngande
skärpa. Och kontentan av hans kunskap, vad
blir den? Kanske framför allt att våra olyckor
nästan alltid bottnar i okunnighet. Camus
förnekar inte att pesten "kan komma somliga att
växa", men han konstaterar i samma
andedrag att "när man ser vilket elände och vilken
smärta pesten vållar, måste man vara galen,
blind eller feg för att resignera inför den".
Det är inte så mycket fråga om huruvida
människorna är goda eller onda, kanske de snarare
är goda, säger Camus, som att den mest
upprörande av alla laster är "den okunnighet, som
tror sig veta allt och som därför tillmäter sig
rätten att döda". Förutsättningen både för den
sanna godheten och den verkliga kärleken blir
full klarsyn. Vad det gäller är alltså inte att
utföra enstaka "goda gärningar" utan att inse
att "två pius två blir fyra":
Men det kommer alltid ett ögonblick i historien,
då den som vågar påstå att två pius två blir fyra
straffas med döden. Läkaren är medveten om detta.
Och det gäller inte att vara på det klara med vilken
belöning eller vilket straff detta resonemang har att
vänta. Det gäller att vara på det klara med om två
pius två blir fyra eller icke.
Rieux förstår att man kan känna som det
viktigaste att leva för att älska en annan
varelse, han förstår också att man kan avsky
människor som offrar sig för en idé, men han
vet samtidigt att "det händer att det abstrakta
visar sig vara starkare än lyckan och att man
då, men också endast då, måste beakta det".
Tarrou, Rieux’ kamrat, är övertygad om att
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
