Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
"Ögats sång" är en bok full av vänliga ord.
egendomlig genom sin enkelhet och sin finess.
Det är inte en effektfull men en sympatisk
debut. Åke Janzon
BLINDSKRIFT
Matts Rying: Blindskrift. Bonniers 1948.
5:75.
Av Matts Ryings debutdiktsamling har
anmälaren ett starkare minne än av åtskilliga
andra vershäften under 40-talet — mest,
emellertid, därför att "Söndagsskola" är den
kanske enda modernistiska diktbok som han trots
upprepade och ärligt menade försök aldrig
orkat läsa till slut. Felet är säkert inte — eller
åtminstone: inte bara — poetens, men för
anmälaren betyder Ryings andra bok ändå
en utveckling, eftersom det inte vållat honom
några svårigheter att komma igenom den;
bitvis har läsningen rentav åtföljts av en grumlig
lustkänsla, som i de avslutande prosadikterna
filtrerats till en nästan ren.
Den längsta novellen i "Blindskrift" handlar
om några ungdomar, samlade vid en liten supé
(vars matsedel författaren utvecklar med en
viss kulinarisk besatthet). De manliga
deltagarna är förenade genom sin förälskelse i
värdinnan och sin tyngande packning av
komplex, men deras psykiska situationer är annars
ganska artskilda; en av dem är kulstötare och
har 14-metersgränsen som allt överskuggande
riktpunkt, den andre tuggar på ett fadersbetsel
som han tänker befria sig från genom att
sälja släktens lukrativa fabriksrörelse, och den
tredje, en missanpassad tidningsman, lever
fortfarande till hälften i en barndom, vars
stora symbolhändelse är att han lekt med
glasbitar. Kvinnan i centrum har att släpa på
erinringsbilderna av en förskjuten älskare och
en abort, som kanske lika mycket är
pro-jicierad tvångsföreställning som pinsam
realitet. Att älskaren så småningom flyter upp igen
och att Linda ber honom stanna och de andra
gå är en ovidkommande upplösning på
historien ; författaren är egentligen färdig med den
i och med att han kunnat förevisa en kvartett
neuroser.
Även personerna i de övriga novellerna har
halkat ett gott stycke på sidan om den
självklara vardagen. Där finns en student som
kollapsat i Uppsala — vilket ingen må beskärma
sig över — och endast av sin enorma
jagtill-strypning hindras från att inlåta sig på en
erotisk förbindelse med sin syster. Där finns
en fisk- och grönsakshandlare som studerar
Epiktetos bland spättorna och samvetsgrant
konstgödslar illusionen att hans son ännu
är i livet. (Den tänkande grönsakshandlaren
tenderar att bli en återkommande figur;
i Gustaf Rune Eriks’ senaste novellsamling
förekommer han som bibliofil och
Shake-speare-tolkare.) Och där finns till sist en
djurskötare vid en zoologisk trädgård som under
gryende sinnessjukdom inbillar sig vara ett
lejon och dör av blodförgiftning, därför att
han inte kan låta bli att ideligen hugga in på
sina egna armar.
I en läsvärd artikel i denna tidskrift
karakteriserade Walter Dickson nyligen neurosen
som vår tids folksjukdom. Den yngre
författargenerationen torde åtminstone litterärt
vara införstådd med honom, och ett
ögonblicks eftertanke kommer de neurasteniska eller
psykopatiska exemplen från 40-talets litteratur
att prydligt rada upp sig i minnet, från enklare
fall av freudianska hämningar till renodlade
tillstånd av schizofreni (som i Owe Husåhrs
roman "Gör mitt mörker ljust"). Matts Rying
drar konsekvenserna av denna övertygelse så
långt att han medvetet excellerar i ett
språkbruk med snudd på idéflykt; djärva
sinnesanalogier, allusioner och språkliga
nybildningar uppträder i hans prosa med en frekvens,
som bland annat avslöjar hur lite han ännu
vet om konsten att ekonomisera. Emellertid är
det knappast tvivel underkastat att Ryings
stilistiska metod är starkt ägnad att
representera hans överhettade diktartemperament —
bland lyrikerna skulle han väl närmast vara
släkt med bernt erikson. Man fäster sig vid
en utpräglad ärelystnad att inte återge ett
förlopp enligt de principer som mer allmänt är
i bruk. Han kan börja med slutet och nysta
upp händelserna baklänges, han kan låta
berättelsen spjälkas genom någon sorts
automatisk nedskrift av huvudpersonens
associationsglidningar, och han kan som i novellen
"Solochvårkväll" växla stilart på ett sätt som
förefaller inspirerat av Joyce.
Överhuvudtaget vimlar hans bok av litterära
anknytningar. Den lätt morbida historien om
djurskötaren leder tankarna till Hoffmann eller
Poe; Rying kan redan efter två böcker
betecknas som en av sin generations
fullblodsromantiker. Berättarfrenesin i dess helhet
erinrar om Faulkner och de bisarraste
partierna om Henry Miller. En replik som "Jag
menade inte så, jag menade något annat,
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
