Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
annorlunda ... Det förstår du väl..." har en
efterhängsen smak av Lagerkvist i yngre år,
och en sammanpressad sats som "Ett papper
extra om gäddkäften. Så att inte pälsen." för
med sig en fläkt av Tage Aurells lakoniska
teknik. Och den som i en prosadikt lyckats
prestera den grällt modernistiska sentensen
"Även ett kojuver blir improduktivt inför
solens förestående död" bör knappast göra
gällande, att "mannen utan väg" inte hör eller
hört till hans favoritlektyr.
Blir intrycket av de sex novellerna således
något förvirrat, övertygas läsaren däremot av
de prosapoem som förts ihop under rubriken
"Blindskrift" om att Rying är en poetnatur
med avsevärda utvecklingsmöjligheter. Vad
dessa stycken egentligen vill säga är kanske
inte så omedelbart tillgängligt; anmälaren har
fattat dem som surrealistiskt vajande uttryck
för en desperat ungdoms kringskurenhet och
personliga defaitism, för hans kontaktbehov
och — trots allt — grimaserande förtröstan.
Men den ordfantasi och den känsla för ordens
placering och suggestionsvärde som här
uppenbaras är i vilket fall som helst inga vanliga
tillgångar. Och om Matts Ryings begåvning
ännu är övervägande oral, så utgör följande
"Apologi" ett godtagbart bevis för att den inte
alltid kommer att te sig så begränsad:
Hur stort är hans ansvar?
O skapa kring mej en bur av brinnande smärta
som hinner samla alla mina förlorade ögon, alla mina
avvisade sorger, alla mina likgiltiga simtag på grunt
vatten, ja som hinner gästa alla världens blödande
vintergator som skrotsamlare eller messias!
Hur stark är hans kärlek?
Fransiga lumpor, misslyckade rus, utslitna ryggar,
förbrända händer, utstuckna ögon, kvävda själar —
o tag mej ni, låt mej leva i er död, låt er död bli
mitt liv, låt er sovande mull väcka mej till
svindelsång, till svindelritt mot det enda myntets stjärna
vars bländande ljus jag anar i minnet av er!
Hur rent är hans liv?
Jag har mist mina händer. Jag blöder för vindens
klo och kan inte slå tillbaka. Jag tror att något ändå
är möjligt.
Per Erik Wahlund
I ANDRAS KLÄDER
Harry Ahlberg: Kostym jör maskeraden.
Gebers 1948. 7:—.
Harry Ahlberg debuterade 1946 med
novellsamlingen "Söndag med hög hatt på". Det har
uppgivits att han höll på med en social roman,
om den senaste metallstrejken, men här
kommer i stället en liten bok av helt annan art.
"Kostym för maskeraden" är en liten roman
om en ung arbetare, som under något falska
förespeglingar reser till Småland för att träffa
en kvinnlig brevvän. Han betraktas som
fästman i huset, får ta del i ett väldigt
släktbröllop men finner det så småningom klokast att
dra sig ur spelet. Bokens början är
utomordentligt väl berättad på den slangprosa
Ahlberg så väl behärskar (och vars ironiska
vändningar ibland kan erinra om den på annan
plats behandlade Damon Runyon). Ynglingen
Georgs resa till Småland och hans
konfrontation med den tänkta nya släkten är återgivna
med ett lagom uppbåd av realistiska detaljer
och med en festlig humor, som i regel tar sig
lyckade och originella uttryck. Mindre lyckat
är däremot slutpartiet, vars grandiosa bröllop
har många fina enskildheter men knappast
vunnit på det symboliska inslag författaren
lagt in. Festen blir en väldig, hednisk backanal,
där människorna ungefär som i Rudolf
Värnlunds "Det druckna kvarteret" skriker mot
himlen "Se! Detta är vårt liv och vår glädje!",
men den misantropiske Georg, som i sin hyrda
kostym sitter och ser på, erfar en intensiv
ensamhetskänsla, vilken uttrycks i ett parti
med symboliska tigrar, ormar och grenar, som
rispar den flyende i ansiktet. Känslan av
ensamhet när andra har roligt låter Harry
Ahlberg bli inledning till Georgs insikt om
den falska maskeradattityd han intar gentemot
sitt värdfolk — han har ju aldrig just tänkt
gifta sig med dottern. Den stereotypt använda
modernistrekvisitan ger emellertid inget nytt
djup åt dessa tankar, den verkar enbart onödig
i sammanhanget. Man har tidigare haft
anledning att beklaga att unga författare med
utpräglad talang för återgivning av den yttre
verkligheten av sina ambitioner skall tvingas
in på den symboliska romanens område, där
en annan sorts begåvning krävs. Harry
Ahlberg tar i denna roman bara några snedsteg
in på de farliga markerna, men de kommer
på en viktig punkt i handlingen och visar det
ödesdigra i tendensen. Detta blir så mycket
märkbarare som början av boken och en del
inlagda smånoveller är så väl återgivna.
Så måste man också opponera sig mot att
huvudpersonen uppges komma från någon liten
landsortsstad. Hela hans ytfräcka, lättrörliga
typ, hans språk och hans skeptiska misstro mot
"svenska lantbefolkningen" visar ju på
stockholmskisen, och som sådan är han onekligen
väl fångad. Åke Runnquist
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
