Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fientligheten mot logisk analys var inom
parentes sagt tydligen en kärningrediens i den tyska
nazismen även utanför dess antisemitiska
aspekt. Sartre, som vill tala till fransmän om
franska förhållanden nu, gör ingen
hänsyftning härpå och använder aldrig ordet nazism.
Men läsaren gör sina tillämpningar. Bakom
"förkärleken för det passionerade tillståndet
spårar Sartre medelmåttornas högfärd, den
fattiges form av snobbism, ett slags ruslängtan
efter krisperioder och efter uppgående i den
överlägsna jägarskarans självförstorande,
sadistiska och för jägaren själv ofarliga gemenskap.
Andra essayen är kort. Den behandlar
judarnas demokratiska försvarare. Den skärskådar
deras ofta hörda råd till judarna att uppge sin
judiska identitet och låta sig assimileras. Detta
välmenta råd är kraftlöst och impraktikabelt,
därför att det är antisemitismen, som
konserverar judendomen, inte tvärtom.
Hur det sker behandlas i tredje essayen. På
antisemitismens konto sätter Sartre ej blott
den sega judiska ortodoxin och — genom
konträrt val — det judiska föraktet för
judendomen, utan också sådana speciella företeelser
som den judiska rationalismen (Spinoza, Freud,
Einstein), skuldkänslan (Kafka), den nästan
vidskepliga vördnaden för abstrakt
penningmakt och strävan till det universella. Många
av dessa egenskaper är sådana som sedan om
icke direkt framkallar fortsatt antisemitism,
så likväl bidrager att göra den möjlig. Enda
sättet att bryta djävulscirkeln utvecklas i
slutessayen. Det är en konkret liberalism, som
utan skrupler om "åsiktsförföljelse"
undertrycker och sticker hål på antisemitismen, var
den dyker upp, och accepterar judarna sådana
som de är, med specialdrag och som
specialenhet och allt.
Sartres skrift är en föredömligt koncis,
logiskt klar och säkerligen också en modig
bok. Av existentialismen, som belamrar så
mycket av hans skrifter med litet för mycket
spekulativ ordrikedom, märks här just inget
annat än förkärleken för det voluntaristiska
begreppet "attitydval", där Stekel och andra
psykoanalytiska föregångare skulle talat om
alternativa reaktionssätt. (För så vitt man ej
vill se hela boken som en praktisk
demonstration av tesen att existentialismen är en
humanism.) I ett och annat är den väl icke sista
ordet, t. ex. i den visserligen föga centrala
frågan varför just judarna ursprungligen blivit
ett så kärt hatobjekt. Sartre pekar med många
andra på beskyllningen för att ha dödat
Kristus. Men man förbiser då den vitt spridda
antisemitismen hos romarna, araberna och
(enligt Josephus) till och med hos de gamla
babylonierna. I de båda senare fallen spricker
ju också teorin om instinktiv känsla av
rasdifferens; liksom Freuds teori om omskärelsen
såsom omedveten kastrationskomplexinfluerad
determinant synes spricka på de gamla
egyptierna, som också bedrev omskärelse men inte
tycks ha blivit särskilt avskydda för det.
Översättningen av Holger Ahlenius är
självklart till 99 procent förträfflig, men där har
trots allt halkat med några lokala
skönhetsfläckar, som bör raderas till nästa upplaga, och
av vilka recensenten fastnat för följande. S. 30:
Det finns sålunda inte en egenskap av mod, som
skulle kunna ingå en indifferent förening med en
judisk eller kristen karaktär, såsom syret i luften
ingått en indifferent förening med kväve och argon
eller såsom vattnet förenats med väte___
Inte kan väl Sartre ha skrivit en sådan
galli-matias, och har han gjort det gör man bara
honom och läsarna en tjänst genom att låta en
kemikunnig person hyfsa bilden till mindre
löjlig ordalydelse. — S. 36 har översättaren,
i en av sina eljest värdefulla noter, av en
analogi, som Sartre använder, låtit förleda sig
att karakterisera katarer och albigenser som
manikéer, vilket är ett väl djärvt
kyrkohistoriskt påstående. Och s. 40 står det:
Ju mer upptagen jag är av att bekämpa Det Onda,
desto mindre frestas jag att sätta Det Goda i fråga.
Sartre menar "fråga efter", "ställa frågor
om" Det Goda, vilket förvandlar det som nu
ser ut som en slapp truism till en spänstig
paradox. — Sedan har jag inte antecknat mer:
antingen det nu beror på att texten är felfri
i fortsättningen, eller att uppmärksamheten
alltför helt blivit fängslad av innehållet.
Ebbe Lindé
TRE HUMORISTER
Saki: Filantropen och den lyckliga katten.
Översättning av John Karlzén. Natur
och Kultur 1948. 8: 25.
Damon Runyon: Runyon à la carte.
Översättning av Birgitta Hammar. Bonniers
1948. 7: 50.
P. G. Wodehouse: Fullmåne. Översättning av
Birgitta Hammar. Bonniers
1948. 7:50.
Hector Hugh Munro, som tog sin
pseudonym Saki från Omar Khayyåm, introducerades
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
