Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Teater
Livet är vackert. Skådespel i en akt av Leck Fischer.
Rött i grått. Tragikomedi i en akt av Soya.
Krista. Skådespel i en akt av Knud Sönderby.
Nya Teatern.
Vem kunde tidigare ha trott att just långkörare
skulle bli ett störande inslag i huvudstadens
teatervärld? Inflation, säger man och tänker mindre på
filmkrisen än på folks lust att strö ut pengar. De här goda
teatertiderna har sitt nära sammanhang också med de
goda restaurangtiderna. Ett gott skratt förljuvar maten.
Och ju tyngre måltid, desto lättare teater. Jag tror
inte man ska överbetona värdet av det exceptionellt
starka teaterintresset just nu.
Alldeles oavsett programmens kvalitet under såna
förhållanden, så låses repertoaren. Goda tider, lata
direktörer. Det blir bekvämast på det här viset. Men
det är också en annan sak som spelar sin roll i
inflationens epok. Kostnaderna för en föreställning ökar
undan för undan. Det ska då mer än vanlig förhärdelse
till för att en teaterchef ska nännas byta program om
det är nånting som går bra, och det gör det mesta. Att
slippa byta har således blivit bärande princip, och
ingen människa kan påstå att den varit främmande för
Dramatens ledning eller oangenäm för Vasans. För
Blanche och Nyan har den varit a och o. Där var man
inte långt från idealet en-pjäs-säsong. Men det vore
besynnerligt om inte anslagsgivande myndigheter
observerade förändringen och drog sina slutsatser. Stöd
åt konsten — självfallet! Där den behöver stöd.
I säsongens slutskede skiftades ändå program på
några håll. Blanche passade före revyn på att sticka
in ett kort gästspel från Hälsingborg (Bengt
Blomgrens "Höst", tidigare recenserad av Ebbe Linde).
Vasan fick sin riskfria Max Hansen, och Bränner,
slutligen, fick i gång en ny serie skrattaftnar. Det var
riktigt trevligt. Inte bara för att det var nånting så
ovanligt som tre danska enaktare i en smäll. Här mötte
också Sture Lagerwall upp på Nyan, för första gången
på mycket länge.
Knud Sönderbys "Krista" inlämnades på sin tid till
Det Kongelige, så berättar sagan, och refuserades,
varefter de goda kamraterna Soya och Leck Fischer
varierade motivet i var sin korta pjäs. Så blev det variation
på tema: "Henne vi glömmer". Långvarig succé på
det Ny Teater i Köpenhamn, och det blir det säkert
här med.
Henne vi glömmer: hustrun. Det vill säga Soya kan
möjligen ha velat visa något mer än att en liten
familjetyrann glömt av att hustrun ändå är den starkaste. För-
äldrarna tillhopa, i sin sociala konventionalism och
sitt ohöljda hyckleri, glömmer totalt av den gravida
dotterns rätt att själv gestalta sitt liv. Men det inslaget
tillvaratogs inte i Törd Ståls regi. Soya har i alla fall
gett anvisningen "tragikomedi". Detta vart nu mest
situationskomik; en oavbrutet lipande och gnällande
jäntunge (Fylgia Zadig), en domderande uppblåst
ynkedom till karl (Sture Lagerwall) och en sataniskt
effektiv kvinna, sipp och slug (Sif Ruud). Det var ofta
festligt som grotesk —- och i konsten att beräkna
replikers skottverkan är ju Soya något alldeles för sig. Men
det blev på Nya Teatern tunnare än nödvändigt.
Här var Lagerwall uppsvälld och bullrig. I
Sönderbys stycke om sjömannen Karlö som inte kan slita sig
från biran och bönan var han en liten slickad, kladdigt
inställsam hallick, en riktig djävul som bara hade det
felet att vara för påtaglig i detta sammanhang. Mycket
styvt i och för sig men då borde Peter Lindgren, offret
Karlö, och Keve Hjelm, kompisen Kurt, ha släppt av
kontakten med jorden ännu mer. De vaggade runt och
försvann in i sig själva ibland, men så på lyran att de
inte skulle anat vad detta rörde sig om var det nu inte,
trots att där halsades Tuborg i stor mängd. Så kom
Gunn Wållgren med på öl- och snapskalaset, oerhört
utstyrd men suverän i stilen som alltid, och måttligt
vampande. Hennes göra var annars mest att bli dunsad
i baken, vilket åliggande Keve Hjelm skötte med en
rättframhet som var betydlig. Men han var bra
förövrigt också; en god avvägning mellan solid
kamrat–lighet och alkoholistisk inåtvändhet. Det spännande i
scenen låg i Karlos barnafromt uppriktiga vilja att ta
sig hem till sin Krista med avlöningen i säkerhet,
trotsfrestarnas suggestioner medan förstadstågen går och
birorna sjunker. Och den slitningen fick Peter
Lindgren fram smått trovärdigt och rörande. Ett mer
litterärt inslag i stycket var den unge renhjärtade
Ewalds främlingskap och utbrott på slutet:
vändpunkten. Men med en liten strykning i början och slut
hade Sönderbys pjäs varit i sitt slag ypperlig, och i
säkrare regi än Sven Lindbergs hade den kommit ändå
mer till sin rätt.
Leck Fischers "Livet är vackert" visar en boxare som
dagen efter sitt nederlag också får höra att han aldrig
brytt sig om hustrun, bara om karriären. Som uppslag
var det inte så märkligt, men här fanns kvällens
praktroll, och det blev Lagerwalls triumf. Genuint och
inträngande. Tröga tankars gång — han var så nära att
förstå det ena och det andra, men så tog kverulansen,
fegheten och oresonligheten överhand igen. Ingen grym
sanning fram! Hans självupptagenhet blev till stor och
nästan skuldlöst mänsklig komik. Också Lagerwalls de- -
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
