Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Dubbelliv (A double life).
Producent: Michael Kanin (för Kanin Productions).
Manus: Ruth Gordon och Garson Kanin.
Regi: George Cukor.
Stämningsmåleri, levande miljöskildring, mjukt
nyanserad människoskildring och stilkänsla är drag,
som tidigare karakteriserat Tysklands främste regissör
under 40-talet, Helmut Käutner, i filmer som "Det
gåtfulla leendet", "Människor i hamn" och "Under
broarna". Hans första efterkrigsfilm, Adtostrada,
ansluter sig värdigt till de föregående och är kanske
mera typisk för sin upphovsman genom det sätt, varpå
åskådarens fantasi sätts i verksamhet av en
associationsrik antydningsteknik, som vidgar och fördjupar
perspektiven.
"Autostrada" är en väsentlig film, och den är inte
minst märklig, emedan den visar, hur lite ofta
slentrianmässigt använda tekniska resurser betyder. Filmen
har inspelats under stora materiella svårigheter med
brist på ateljé, lampor och råfilm — ändå är den
genuint filmisk, tänkt och utformad i bild. Den ger
en handfull människoöden, utspelade utmed den
Tysklands autostrada, som börjar vid "Machtübernahme"
och slutar i sammanbrottets ruiner. Några milstolpar
bildar den mörka bakgrund, mot vilken de individuella
ödena avtecknar sig: utrensningen av "entartete
Kunst", judeförföljelserna, ryska fälttåget, den
underjordiska rörelsen och juliattentatet,
flyktingkolonnernas fasor. Vad Käutner i alla episoderna söker är
människan, det mänskliga, som trots allt levde kvar även
under det korta tusenåriga rikets mardröm. Bilen i
skrotupplaget blir Käutners språkrör och den som
genom att berätta sina öden söker ge svar på den
misströstande soldatens fråga: "Vad är en människa?"
Man kastas inte som i "Mördarna finns mitt ibland
oss" brutalt in i en stämning redan i upptakten.
Regissörens utpräglat rörliga kamerateknik och mjuka
bildstil gör, att filmen nästan omärkligt tar sitt grepp om
åskådaren. Miljöer och typer, sensitivt avlyssnade och
återgivna med värme och mänsklig förståelse, bildar
ett tvärsnitt genom olika samhällsklasser och kynnen.
Episoderna samlar sig till en helhetsbild, som bär den
skapande konstnärens personliga prägel. "Still und
leise" — för att använda Käutners egna ord — lyfter
ban ur sammanbrottets yttre och inre kaos fram det
mänskligt bestående, det positiva, uppbyggande — där
spirar i slutscenen trots allt en blomma bland ruinerna,
en Livets symbol mitt i död och nöd.
Sina skådespelare har Käutner valt med samma
omsorg som han lagt ner på bildutformning och
bildövergångar. Gång på gång frapperas man av den intima
men inträngande människoskildringen — ett resultat
av skådespelarnas utmärkta insatser och den
mästerliga närbildstekniken. Sent glömmer man judinnans
ansikte vid uppgörelsen med maken, som hon hållit
ihop med i över 30 år. Det partiet är måhända filmens
bästa, men etsat i minnet står också nattscenerna från
bilfärden över den vintriga ryska stäppen.
Strålkastarna famlar sig väg över de vita vidderna och i
chaufförens ansikte har den isande skräcken, blandad med
en begynnande insikt om krigets förbannelse, satt sina
tydliga spår. Ingen annan än Käutner hade heller
kunnat avväga den ömtåliga scen, där flyktingskarornas
Josef och Maria med barnet vilar ut i ett det 20 :e
århundradets stall. Nu har den scenen fått en stämning
av helig andakt, blivit höjdpunkten i ett på en gång
artistiskt fulländat och gripande filmkonstverk, mot
vilket de flesta filmer verkar oäkta, glättade och
opersonliga. Mot "Autostrada" som filmkonst väger
sannerligen lätt den från vissa håll anförda kritiken av filmen,
som påstås flirta med ockupationsmakten, segraren!
En slavens viskning i segerherrens öra kan man med
skäl kalla den amerikanska Till segraren, i vilken
Viveca Lindfors presenteras för den amerikanska
publiken. Filmens budskap är väsentligt, men har inte
helt kunnat smältas ihop med den rent raffelbetonade
intrigen i parismiljö. I vissa avsnitt har fångats en
förtätad, dagsaktuell stämning, t.ex. promenaden
utmed invasionsstranden, där de rostiga vraken bildar
en destruktiv bakgrund till historien, eller det
symboliska besöket på museet med de förhistoriska skeletten.
Slutscenen är dock vidrig i sin chauvinistiskt-patetiska
utformning.
Filmen har inspelats i Paris och Normandie, vilket
gör att miljöskildringen speciellt intresserar. Tyvärr
är strävan att få med Eiffeltornet i så många
inställningar som möjligt en aning för märkbar! Delmer
Daves har regisserat rappt men utan personlig prägel
och bland skådespelarna fäster man sig i första hand
vid Victor Francen som den franske polisinspektören.
För Viveca Lindfors är filmen emellertid ingen seger.
Någon skådespelerska har hon aldrig varit, inte heller
är hon det här. Hennes tillgång är typen.
Amerikanerna har något mildrat dess sensuella brutalitet —
det är alltsammans.
Månadens filmer bjuder på mera utlandssvenskt.
Vår — Ingrid Bergman till trots — mest begåvade men
sorgligt förbisedda hollywoodsvenska, Signe Hasso,
har äntligen efter många år fått en chans att visa
något av sin säregna talang i den fascinerande
Dubbelliv, där hon spelar mot Ronald Colman. Denne
dominerar dock filmen med sin Oscar-belönade tolkning
av den schizofrene aktören, men Signe Hasso
assisterar honom ypperligt och visar prov på en både
intelligent och personlig uppfattning av sin roll.
Manusförfattarna har varit märkbart hemmastadda i
Broadway-miljön och även förstått att ge intrigen dramatisk kraft
och psykologisk finess. Filmen berättar om hur för
den store skådespelaren rollen som Othello för varje
5 BLM 1948 v
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>