Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Gustav Sandgren: Småstad. Prosastycken - Gumman Bedas morgon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
Hon dricker sitt kaffe och tittar ännu en
gång på balsaminknopparna. Hyresgästen klär
sig där uppe och kokar kaffe. Sen går han till
sitt arbete vid båtvarvet.
Märkvärdigt, men det ser ut som något vitt
i brevlådan, bakom det gula plåtgallret. Vad
skulle det då kunna vara? Det skulle ju kunna
vara från Janne, men det kom ju ett förra
veckan, om det nu är något. Möjligen att
Anna, systern, skulle skicka ett kort från
Strömstad. Nej. Å nej, det kostar det, se. Femton
öre. Det skulle inte Anna . . .
Beda tänker på att de alltid, Anna och hon,
har en liten tyst tävlan om att leva längst. Hon
sitter där och väntar på att jag ska dö först,
tänker Beda. Då skulle hon väl må och komma
farande och ärva och gå igenom mina lådor
och kritisera märkningen. Anna var alltid så
noga och petig med märkningen. Inte en
grytlapp en gång kunde vara utan snirklade A
och C. Anna hade alltid varit stolt över sina
C’n. Gift Cestrén. Men Beda tycker att det kan
vara lika bra att ha ett K för Karlsson.
Kristina suckar i sängen. Hyresgästen
dunkar utför den lilla trappan. En mild värme
strålar ut från spisen. Solen tittar fram över
hustaket mittemot och belyser
balsaminknoppen. Och nu, i solen, syns det tydligt att det
är något i brevlådan. Det är något vitt som
ligger där!
Beda tar på sig den gamla blåa kappan som
hänger i garderoben och trär fötterna i ett
par pälsfodrade tofflor som hon har stående
i farstun för att ha just för att släppa in
Kristina eller gå ut efter posten. Kristina reser
huvudet i sängen och mimrar ett tag.
— Ligg du, jag ska bara titta i brevlådan,
säger Beda. Ligg du, Kristina, det är inte alls
fiskhandlarn. Det vet du mycket väl. Han
kommer mycket senare.
Kristina mimrar, tänker gå upp men ångrar
sig. Hon tittar skarpögt på Beda då denna
öppnar dörren och går ut. Hennes öron växlar
ställning, hon lyssnar till varje steg. Och då
Beda skymtar genom rutan, reser hon huvudet
och tittar knyckigt. Beda öppnar brevlådan.
Det var ett brev. Vitt med smal svart rand.
Bedas händer skakar då hon tittar på det.
Först andas hon lättad, det är ju inte Annas
stil. Så kommer hon att tänka på att om
Anna — ja, då kunde hon inte gärna skriva
och själv berätta det. Bestört skyndar Beda in.
Kristina sätter sig upp i sängen. Det är något
ovanligt, Beda står mitt i rummet i snöiga
utetofflor och med kappan på. Det luktar snö.
Beda går till byrålådan och tar fram
glasögonen och sätter dem på sig. Öppnar brevet
och håller det framför sig och läser: "Härmed
hafva vi den smärtsamma plikten att.. ."
Beda lägger ifrån sig brevet och går och
hänger upp kappan och tar av sig tofflorna.
— Det ante mig! säger Beda till Kristina,
som åter kurrat ihop sig och bara tittar med
ett öga. Jo, jag har alltid sagt det, att det
skulle bli hon först. Jag sa det förra gången
vi träffades, och jag har alltid sagt det. Sanna
mina ord, sa jag, men du ska nog gå före mig,
Anna — för det gjorde du alltid hemma. Jag
fick vara snäll och gå efter dig jag. Och så
som det varit, så förblir det. . .
Beda häller upp ännu en kaffekopp. Och
sakta går det upp för henne att det är hennes
syster som dött — herre jestanes, va ska
Emma säga? Och fru Görkvist? De måste
komma på kaffe, jag får köpa hem några
kakor, ett halvt hekto drömmar och ett halvt
havrekakor och tre chokladbiskvier. Men
wienerbröd tar jag inga, de är för dyra, och
nu ska jag se efter om det är som fru Pålsson
säger att fru Görkvist alltid tar dubbelt när
hon tar. Har jag kaffe? Ja, tack vare Janne,
de får säga vad de vill om smaken ...
Beda tittar på klockan. Den närmar sig
åttaslaget. Då kan hon gå till mjölkaffären och
träffa Emma och berätta nyheten.
Beda börjar klä sig. Kristina sover med ett
och annat ryck. Ett lågt dunder och mullrande
närmar sig, och ett ögonblick klirrar tefaten
på porslinshyllan svagt mot varandra, så
avlägsnar sig dundret igen.
Åttabussen! tänker Beda.
Dagen har börjat.
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
