Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - A. L. Barker: Bildstormarna. Novell. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. L. BARKER
alla andra. Men de tycktes aldrig fatta
situationens allvar, och för Marcus’ far var den
bara en källa till munterhet.
På den stenlagda biten bakom
verktygsskjulet låg det en hel hög med jord som
Marcus hade burit dit. Han tänkte bygga ett
slott, likadant som han brukade bygga på
badstranden, och hälla vatten på det. Det var
ett stort företag, särskilt som han bara hade
underhaltigt material — jord och
vattenledningsvatten i stället för sand och hav.
Marcus tyckte han hade tillräckligt med jord
nu, men innan han började bygga var det ett
rutinjobb han måste sköta. Andfådd och bister
klättrade han upp på toppen av stenpartiet
och kikade mellan träden ut över ett sluttande
brunt fält, prickat med grönt över hela ytan.
Mellan fårorna stod en fågelskrämma, ett
rysligt åbäke av käppar, säckväv och en gul
filthatt. Vid anblicken av hatten mildrades
Marcus’ stränga min och han nickade glatt.
Några pojkar hade en gång stulit
fågelskrämmans hatt, och bonden hade sagt på
skämt att i fortsättningen kunde kanske Marcus
hålla ett öga på den nya. Marcus åtog sig
uppdraget med största allvar, och två gånger
om dagen förvissade han sig om att rovan
som utgjorde huvud var på ett passande sätt
betäckt.
Han gick tillbaka till verktygsskjulet. Boddy
satt uppgillrad mot en blomkruka, och en
stor skalbagge som hade krupit fram ur den
lösa jorden styrde kurs rakt på honom. Den
såg för stor ut att klämma sönder, den skulle
krasa och smeta på stenläggningen. Men
Boddy måste räddas, och ingalunda genom
reträtt. Marcus skyfflade upp skalbaggen och
kastade den i blomrabatten.
När faran var över, sade han allvarligt till
Boddy:
— Du får lov att vara lite försiktigare. Jag
har inte tid att vända mig om i dag.
Marcus vände alltså ryggen till, och Boddy,
vars mest framträdande drag var hans stora,
dinglande huvud, satt fromt bredvid och
flinade sitt trasdocksflin. Hans funktion var den
underlydandes, lärlingens. Marcus utnyttjade
honom obarmhärtigt, och att han hade
överlevt berodde endast på att han var gjord
av präktigt, hållbart läder och hade halm i
huvudet och hår av något så föga ömtåligt
som dammigt ullgarn.
Marcus var mycket fäst vid Boddy, ty han
gjorde vad ingen annan gjorde, nämligen
visade respekt för Marcus. På så sätt blev det
en komplett cirkel: Marcus’ far såg upp till
sin överordnade på kontoret, Marcus’ mor såg
upp till Marcus’ far, Marcus’ mormor såg upp
till dem båda, Marcus måste se upp till alla,
och Boddy såg upp till Marcus.
Det var en mask i jordhögen. Marcus visade
den för Boddy.
— Det här är en orm. Det är lite farligt
just här, det är bäst du drar in benen.
Han kom att tänka på att han kunde spara
masken och låta den simma i vallgraven runt
slottet och lade den därför under en
blomkruka.
— Det här är mycket viktigt, sade han och
makade ihop jorden till en kompakt hög och
formade den med spaden. Det är en hemlighet.
Det nya företaget var nu jämställt med
pakter och projekt, med förflyttningen av
arméer och borrandet av oljekällor. För
Marcus, som gick upp i det intensivt, med
rynkad panna, hade världen, som rätt och
riktigt var, krympt ihop, den väntade på hans
lermonument precis som den — för
människan med en enda idé — väntar på det
diplomatiska steg, den uppfinning, det
fältslag, den förmögenhet som håller på att bli
till. Endast Boddy, åskådaren, visste måhända
att världen aldrig väntar på någonting.
Jämfört med slott i allmänhet var det inte
lyckat. Marcus ville inte erkänna att det såg
ut som en otäck chokladpudding. Han lade
masken i vallgraven och talade om för Boddy
att slottet var bättre än något han hade sett
vid badstranden. Det vaktades av en
skräckinjagande orm, och när solen kom fram skulle
det bli hårt som järn, och ingen skulle nånsin
kunna ha omkull det. Det skulle stå kvar nästa
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
