Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - A. L. Barker: Bildstormarna. Novell. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. L. BARKER
Neil såg mordisk ut, röd i ansiktet av raseri,
och han gjorde en rörelse som för att kasta
sig över den tjutande Marcus. Men han nöjde
sig med att lägga handen över den lilles
gapande mun.
— All right! Kom med då — men du ska
allt få sen. Bara du håller mun!
Marcus lydde genast, och de gick ut på
vägen. Några fält och en hästhage skilde
dem från väderkvarnen. Neil bokstavligen
drog Marcus över den första stättan, och så
travade de i väg genom det höga, saftiga
gräset, prickat av smörblommor. Marcus var
snart överpudrad med gult frömjöl upp till
midjan, och Neils långa, bruna ben med
sockorna slängande kring vristerna glänste
i ymnigt guldgult.
Det var svårt att hålla takten med Neil, ty
han tog ingen hänsyn till att andra kunde ha
kortare ben eller knappare andedräkt. Marcus
vågade inte beklaga sig, och i vilket fall som
helst sparade han på luften för att kunna göra
två mycket viktiga frågor. Han grep tillfället när
de klättrade över grinden till det andra fältet.
— Vad ska vi gå till väderkvarnen för?
— Vänta så får du se, var allt han fick till
svar.
Detta fält var bevuxet med torrt, borstigt
gräs som rasslade mot benen på dem. Marcus
var så fascinerad av gräset och av de blekt
blå blommor som växte i det att han alldeles
glömde bort sin andra fråga, ända tills Neil
vände sig om och i snäv ton uppmanade
honom att raska på.
Då sade han andlöst och så vördsamt och
ivrigt att inte ens Neil kunde motstå det:
— Vad tänker du bli när du blir stor?
Neil gav till något som till hälften var
skratt, till hälften fnysning.
— Det där var väl kvickt, va! Vad jag
tänker bli när jag blir stor? Jag ska bli förare,
så klart.
— Lokomotivförare?
Neil hojtade till så högt att det hördes hur
något djur blev skrämt och skuttade undan
i gräset.
— Lokomotivförare! Du är bestämt
världens värsta dumskalle. Vet du inte ens vad
en förare är? Det är detsamma som en pilot.
Vet du vad en pilot är?
Marcus tillgrep den enda utväg som stod
öppen för honom. Han stack händerna i
fickorna på snickarbyxorna och tjurade. Neil
spottade ut grässtråt som han tuggade på och
promenerade vidare.
— All right — om du inte vet det, så ska
jag tala om det. En förare är detsamma som
en pilot — han flyger upp planet, och sen
måste han flyga ner det igen oskadat. Det gör
detsamma om det är en ensitsig knarr eller
en Halifax med nio kulsprutor och fem och
ett halvt ton ägg -—- det betyder bomber, inte
hönsägg — det är föraren som är bas och han
som bestämmer. Men j ag tänker bli j aktflygare
och göra rökringar kring varenda
Messer-schmitt som de skickar upp. Och
Heinkel-plan — dem tänker jag smälla hål på som
papperspåsar.
Neil gick så fort att Marcus måste springa
för att hinna med. Plötsligt stannade han och
vände sig om.
— Ber du aftonbön om kvällarna?
Marcus nickade andlöst.
— Då ska du be att kriget fortsätter i
många år — ända tills jag blir så stor att
jag får flyga. Om två ber kanske det hjälper
bättre än en. — Gör du det? tillade han
hotande.
Marcus lovade högtidligt och Neil satte
i gång igen. En björnbärsreva som ormade
ut från häcken slog till tvärsöver hans nakna
ben och satte nästan krokben för honom. Han
trampade ner den, men Marcus blev stel vid
anblicken av blodet som rann från risporna
efter taggarna. I solskenet och mot det ljusa
gräset såg det bjärt och skrämmande ut.
Neil ägnade det knappast en blick.
— Äsch! Den som ska bli pilot bryr sig
inte om sånt!
När de passerade hästhagen förkunnade
Marcus, som i åratal hade varit bestämd för
mjölkutkörarens yrke, med viktig min:
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
