Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - A. L. Barker: Bildstormarna. Novell. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. L. BARKER
barnskurvor. Med rynkade ögonbryn kisade
Marcus än en gång upp mot kvarnen.
Han glömde genast totalt bort sitt eget
otillfredsställande jag. Neil hade nästan nått sitt
mål. Han var nu mer än trettio meter över
marken, vid vingens högsta spets, och rörde
sig fortfarande lätt och ledigt. Marcus glömde
nästan andas i sin upphetsning.
Prestationen var effektfull, men för en vig
pojke utan anlag för svindel var den
egentligen inte så märkvärdig, bortsett från en
omständighet som Marcus inte fattade men som
utgjorde den verkliga, omärkliga faran.
Vingarna var murkna. De förmådde
knappast bära upp sin egen tyngd, väder och vind
hade kommit dem att sloka som ledsna fjädrar.
Den övre högra vingen sviktade under Neils
tyngd, och då och då lossnade gråa träflisor
under hans händer. Neil förstod alltsammans,
han betraktade det som den försonande risk
som gjorde nervprovet någonting värt. När
han nådde vingspetsen, gjorde han ett
ögonblicks paus för att vila.
Marcus’ hjärta bultade så hårt i bröstet att
han måste lägga armarna i kors för att lugna
det. Han trodde att Neil med sina
flygar-trollkonster tänkte hoppa där uppifrån och på
så sätt göra den mystiska
"fyrapunktsland-ningen".
Vad Neil hade tänkt var att ban genom sin
tyngd skulle få vingspetsen att vrida sig neråt,
så att han kom så nära marken att han kunde
hoppa. Men han hade inte räknat med att
axeln skulle ha fastnat och råkat i olag, han
hade inte tänkt på de många årens låsande
rost. Vingarna skulle aldrig vrida sig mer, de
satt där spretande och orörliga, prisgivna åt
alla himmelens vindar. Neil tänkte bara på
att de måste vara konstruerade för att vridas
runt, och han trodde att han kunde göra det.
Alternativet att gå tillbaka samma väg han
hade kommit lockade honom inte. Dessutom
vore det att erkänna sitt nederlag.
Marcus blinkade till när Neil släppte taget
med fötterna och hängde bara i händerna.
Han svängde litet först men fick sedan kont-
roll över kroppen. Det var en syn som Marcus
alltid kom att minnas efteråt —■ den dystra
kvarnen med de trasiga vingarna som man
kunde se rakt igenom och den avlägsna,
opersonliga gestalten som dinglade i den blåa
luften.
Neil började försöka få vingen att röra sig.
Han ville inte finna sig i att något hinder
hejdade och förändrade provets förlopp. Han
trodde att hans tyngd skulle kunna rubba
jämvikten, skulle dra ner vingen i enlighet med
hans plan. Han hade inte kommit underfund
med den större konsten att ändra sina planer
allteftersom omständigheterna förändrades.
Om och om igen försökte han bryta vingens
orörlighet och få den att svänga. Han hävde
sig upp i armarna och släppte sedan efter
i förhoppning att den plötsliga knycken skulle
få kuggarna att lossna, så att vingen skulle
röra sig åtminstone ett halvt varv. Det var allt
han behövde — ett halvt varv.
Men vingarna satt fast, och han hade redan
en olidlig värk i armmusklerna efter
klättringen. Han förstod att han inte skulle kunna
hänga kvar mycket längre, att han bara orkade
med ett försök till. I ett slags bittert ursinne
och med blicken skymd av smärtans och
vanmaktens tårar segade han sig upp tills han
hade midjan i jämnhöjd med händerna.
Tänderna pressades djupt in i läppen, och svetten
glänste på hans bleka panna. Vingen var en
fiende som han måste besegra eller också
besegras av. När han inte kunde häva sig upp
högre, höll han sig ett ögonblick stilla där han
var för att samla sina krafter och göra greppet
fastare. I raseri kastade han sig sedan nedåt
i händernas grepp.
Marcus var förbryllad över att Neil inte
hade hoppat och gjort sin fyrapunktslandning.
När Neil efter den sista knycken lösgjorde
sig från vingen och kom nedstörtande trodde
Marcus därför att han äntligen satte sin plan
i verket, och det väldiga knakande som
beledsagade fallet förhöjde skådespelet i hög grad.
Och faktum var att det såg ut som om Neil
vore angelägen att göra föreställningen så
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
