Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - A. L. Barker: Bildstormarna. Novell. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. L. BARKER
Han vaggade oroligt med huvudet från den
ena sidan till den andra. Marcus kunde inte
fatta varför han inte steg upp.
— Kom så går vi hem.
— Jag vill inte gå hem. Neil trevade
omkring sig med handen, plockade ett grässtrå
och stack det i mungipan. Hans läppar slöts
omkring det, pressades samman så tätt att han
fick rynkor på hakan. Han tuggade inte på
grässtråt, han gjorde det till en trotsig gest
och tycktes, när den väl var gjord, vara
oförmögen att föra den till något slut. Strået bara
blev hängande, stilla och rakt, i mungipan på
honom.
Marcus vankade omkring och sparkade
trumpet i gräset med klackarna. Han förstod
inte denna vändning i händelseförloppet och
var förargad över att det varken var någon
mening eller något nöje med den.
— Jag vill gå hem nu! Han stod en bit
ifrån och ropade och stampade i marken.
Neil såg på honom med hat i blicken. Men
han spottade ut grässtråt, lade armarna tätt
mot marken och pressade nedåt. Hans huvud
lyftes upp, underläppen drogs in under
tänderna, och till och med den gråa skuggan
skrapades ut ur hans ansikte. Det var som
om han inte hade några muskler, endast ett
skelett.
Det hördes ett ljud djupt nerifrån strupen
på honom, och i detsamma släppte spänningen
i hans kropp. Han föll bakåt, flämtande. Hans
ögon var plötsligt mörka och vilda av skräck,
de glänste som kaninens ögon, välvda och
bräckliga som en bubbla. Fingrarnas grepp
lossades, de torra träflisorna från kvarnvingen
föll ur hans hand.
Marcus var ytterst förbryllad. Han tog upp
träbitarna och synade dem artigt. De var inte
ovanliga alls, endast av vördnad för Neil
stoppade han undan två bitar i fickan på
snickarbyxorna. Sedan satte han sig ner i tålig väntan
på order.
Men Neil gav inga order. Han bara låg och
stirrade på Marcus, och nu hade skuggan
kommit tillbaka. Hans ansikte var som grå
lärft. Han såg ingen gång åt sidan, och
skräcken i hans blick var så häftig och så
oförklarlig att Marcus också blev rädd. Han
såg sig omkring, men där fanns endast det
oföränderliga, tomma solskenet och den lutande
kvarnen. Där fanns ingenting att vara rädd
för, och det gjorde Marcus räddare än
någonsin. Han började gnälla:
— Jag vill gå hem.
Den andre pojken rörde på läpparna, och
Marcus avbröt sin klagan för att
förhoppningsfullt höra efter vad han sade. Ett
prasslande, som när någon liten insekt kilar genom
torrt gräs, var det enda ljud Neil gav ifrån sig.
Men då förlorade Marcus tålamodet.
— Jag vill gå hem! Han tog Neil i armen
för att försöka dra upp honom.
Det verkade som om Neil pressade sig mot
marken, och hans läppar drogs till ett grin som
blottade hans tänder i en ny, omåttlig fruktan,
både vild och ångestfylld.
Marcus tog ett steg bakåt. Det var alldeles
tydligt att Neil inte ville stiga upp. Han tänkte
inte gå hem, han tänkte stanna kvar här och
sova. Marcus’ underläpp åkte ut. Aldrig hade
hemma och te tyckts honom så viktiga. Neil
försökte hindra honom, bara för att han ville
sova på dagen.
Han blängde på den orörliga gestalten på
marken och kom sedan att titta på de slokande
kvarnvingarna och mindes
fyrapunktsland-ningen, mindes hur Neil till och med hade
hejdat sig på vägen ner och nonchalant
balanserat ett tag på den nedre vingen. Ödmjukhet
och underdånighet inställde sig genast på nytt.
När han tänkte efter, kom han på att denna
önskan att sova på så olämplig tid kanske var
hjältars sed. Det kanske hörde till ritualen att
lägga sig på marken och sluta ögonen efter
ett äventyr. Marcus undrade om han borde
göra sammaledes. Men han trodde inte det.
Han var alldeles för hungrig, och dessutom
var det ju inte hans äventyr. I stället skulle
han visa Neil att han inte var något våp och
gå hem alldeles ensam och låta Neil komma
efter när han var klar.
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
