Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Åke Runnquist: Tankar om serier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE RUNNQUIST
TANKAR OM SERIER
i
Serierna är vår tids enda verkligt folkliga
litteratur. När man talar om läsning för den
breda publiken rör man sig i regel med fiktiva
eller relativa begrepp. Man tänker t. ex. på
en fingerfärdigt fabricerad vamp i romantisk
miljö, vars historia i U. S. A. sålts i en million
exemplar, och detta kallar man en vid,
folklig-spridning. Men vad skall man då säga om den
lilla serieflickan Blondie? Hennes husliga
upplevelser följs varje dag av över femton millioner
amerikaner. Och vill man gå till svenska
förhållanden kan man, utan tillgång till exakta siffror,
nog påstå att Blondie hos oss på en vecka kan
räkna fler läsare än t. ex. Heidenstams
"Karolinerna" gjort ända sedan den utkom.
Saken har för vårt land fått ökat intresse på
senare tid. För cirka tio år sedan satte
nämligen de stora amerikanska seriesyndikaten in
en häftig försäljningspropaganda på Europa,
som förmodligen givit sina procentuellt bästa
resultat i Sverige. Serierna har hos oss ökat
med många hundra procent, t. o. m. de
konservativa tidningar, som kostade på sig ett
stilla ledarknorr när den stora invasionen satte
i gång, har själva måst följa med och undan
för undan öka ut sin serieavdelning. Och
pappersransoneringen, som gjort annonsspalterna
smalare, recensionerna kortare och upplagorna
mindre, har gått rätt lindrigt fram mot
serieavdelningarna, som på de flesta håll sitter i
tämligen orubbat bo.
En egendomlighet för denna form av konst
och litteratur, den enda många människor på
allvar kommer i beröring med, är emellertid
att den spelat en så blygsam roll i den
offentliga debatten. Den lever ett frodigt, rikt
förgrenat liv men skjuter sällan några skott in
på de kritiska avdelningarna, där man fort-
farande räknar amerikanska best-sellers och
möjligen Sigge Stark som den verkliga
folkläsningen. Inte ens på de håll där man tagit som
sin uppgift att höja den populära litteraturens
nivå sägs det så värst mycket om serierna.
Skälen härtill kan tyckas lättbegripliga från
flera synpunkter. Den skeptiske kan möjligen
tro att en radikal kulturkritiker knappast
angriper en litteraturform som hans partivän
ekonomichefen anser väsentlig för den egna
tidningens spridning. Att den tidning, som
häftigast angrep de dåliga
veckopressnovellerna, själv under hela kampanjen körde sju
tecknade serier, mest amerikanskt importgods,
av vilka de flesta är minst lika förljugna
och konstnärligt underhaltiga som de angripna
novellerna — det kan möjligen betraktas som
ett utslag av den officiella lögnen. Men man
kan också se saken så, att veckopresskritikerna
inte ens tänkte på serierna i sitt eget organ.
De spelar inte någon roll i det allmänna
kulturmedvetandet, inte ens på samma sätt som
de populära novellerna och romanerna.
Delvis beror detta på att det finns så litet
skrivet om serier. Till helt nyligen har det
knappast ens funnits en historik över denna
snart femtio år gamla litteratur- och
konstgenre, trots dess oerhörda spridning. Den som
intresserade sig för saken och på egen hand
sökte bilda sig en uppfattning om seriernas
uppkomst, utveckling och allmänna struktur,
kände sig som om han från ett skär utanför
Bohuslän försökte rita en karta över Atlantiska
oceanen. För några månader sedan dök
emellertid det första standardverket om serierna
upp på amerikansk bokmarknad. Det var
"The Comics" av Coulton Waugh
(Mac-millan, $5.00). Det är ingen riktigt bra bok
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
