Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Åke Runnquist: Tankar om serier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TANKAR OM SERIER
Några exempel på seriernas stereotypa karaktär. Dessa sex äventyrshjältar är alla hämtade ur olika serier
och ritade av olika tecknare.
läsare?" tror jag att svaren lättast ges i form
av exemplifiering.
Ett mycket stort antal serier är, liksom de
flesta för masskonsumtion avsedda kulturella
varor, alldeles harmlösa. Det är för mycket
pengar investerade i serieindustrin, liksom i
filmen, schlagerdistributionen och
best-seller-framställningen, för att de amerikanska bolagen
skulle riskera att stöta sig med grupper eller
korporationer bland sina potentiella läsare.
Den gule pojken var en brutal figur, som bl. a.
med uppenbar förtjusning misshandlade en
negerpojke. Sådant förekommer inte nu —
negrerna är ivriga serieläsare. Inga
anspelningar på religiösa, ekonomiska eller sociala
tvistefrågor får förekomma.
Fackföreningsrörelsen, som ju i Amerika ännu inte vunnit
varken enhet eller fullt erkännande, är sålunda
tabu.
Förbud av denna art, mot direkt propaganda,
uppehålls strängt. En serietecknare, mannen
bakom "Lilla Annie", som är inbiten
republikan, försökte sålunda vid början av kriget
ge uttryck åt sitt ogillande av Roosevelts
politik genom att låta den föräldralösa lilla
Annie kritisera bensinransoneringen. Saken
upptäcktes emellertid och de propagandistiska
avsnitten kom aldrig inför de 12 millioner
läsarnas ögon; tecknaren fick böja sig för
syndikatet. Ett avsteg från förbudet mot
direktpropaganda gjordes annars under kriget, då
nästan alla serier på ett eller annat sätt
engagerades i krigsinsatsen, hela eskadrar av flygande
seriehjältar störtade till Sicilien och Stilla
havet och t. o. m. Kalle Anka fick börja göra
på axel gevär. Milton Caniff, som lät sin Jim
lämna piraterna för att enrollera sig i det
amerikanska flyget i Kina, fick t. o. m. äran
att bli citerad i kongressen och komma i
riksdagstrycket. I någon utsträckning tycks för
övrigt principerna ha slaknat igen under
trycket av det utrikespolitiska läget, i det
marsmänniskor och andra diffusa bovligor i en del
äventyrsserier börjat anlägga uniformer, som
inte är olika de ryska.
Direkt propaganda i serier slår emellertid
mycket olika ut. Det berättas sålunda i en
biografi över Al Capp, fader till "Li’l Abner"
("Knallhatten"), att han försökte hjälpa en
god vän genom att lägga in förstulen men
fullt tydlig propaganda för en teaterpjäs i
sin utomordentligt populära serie, men detta
misslyckades totalt. Bättre gick det med en
reklam, som påstås vara utan kontakt med
kommersiella intressen. Karl-Alfreds kraftgivande
spenatätning lär nämligen enligt Waugh ha
betytt ett stort uppsving för U. S. A: s
spenatodlare. En annan form av reklam med
seriefigur, som lyckades, praktiserades av ett
bibliotek i Boston, som lät fabricera affischer där
det stod: "Stålmannen rekommenderar
följande böcker:" följt av namnen på några
impopulära klassiker, vilka genast åkte ut i
cirkulationen igen.1
1 De senare framgångarna hänger givetvis ihop
med de trogna serieläsarnas tendens att betrakta sin
favoritfigur nästan som ett levande väsen. Vissa
serie-personer tycks ha en särskild förmåga att på detta
sätt materialiseras inför läsarnas ögon. Ofta gäller
detta gestalter som börjat som bifigurer men sedan
tagit huvudrollen. Så började Karl-Alfred sin bana,
och den lilla förnumstiga flickan Nancy (Lisa) var
ursprungligen en perifer figur i "Fritzi Ritz", vilket
är namnet på hennes tant, som nu fått övergå till att
bli staffage åt sin niece.
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
