- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVII. 1948 /
439

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Arne Hirdman: Börja

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BÖRJA

mästare Tjechov presenterar sig, hjälten och
tillvarons tristess i ett andetag, låter det så här:

Avskedade generalmajor Buldejeff hade tandvärk.

Det är en början utan slut, och Tjechov, jia,
han slutar alltid som han börjar, hans
livsuppfattning är den oändliga stäppen, som aldrig
kan helt kultiveras...

Stämningsbilden är en situation utan spets,
drömmaren tar överhand, och det kan hända
att både hjälten och handlingen hinner
avlägsna sig. En mästare på sådana händelselösa
situationer, snapshots av tidlösheten, är J. P.
Jacobse|n. I inledningen till "Marié Grubbe"
beskriver han hur luften som ligger under
lindarnas kronor vaggat fram över heden, stekts
av solen, rensats av löven, och fått arom av
lindens gula blommor. Sedan skildras hur den
ligger och dallrar och blänker i det ljusgröna
valvet, och så är vi framme vid de läppar som
andas in denna luft. Och efter läpparna
barmen, "foten", gestalten, håret. Han går i land
med det. Mem gör genomsraittsläsarem? Och om
han går förbi, vad blir kvar?

Den föralhnänligade situationen stiger fram
på de första raderna i ha,rus roman "Niels
Lyhne", som hävdar sig bäst i original:

Hun havde Blidernes sorte, straalende Øje (obs.
sing.) med det fine, snorlige Bryn, hun havde deres
stærkt udformede Næse, deres kraftige Hage og
svul-mende Læber.

Det finns naturligtvis andra sätt att börja än
det traditionella. Stendhal, som till varje pris
vill vara ett undantag och av många anses ha
lyckats, börjar i allmänhet allting med det för
sanningssökaren naturligaste: "Jag ..." Medan
den salongsvilde, i peruken okammaide
Rousseau försäkrar sig själv och andra med de
första orden i sin avhandling om orättvisornas
ursprung:

Det är om människan jag skall tala.
ooh därmed rullar upp programmet som en, röd
matta framför sig.

Men detta är särlingars nyckfullhet. Låt oss
i stället lyssna på den bondskt sirliga upptakten
i den första skälmromanen:

Alltså må Eders nåde först och främst veta, att
jag heter Lazaro de Tormes och är son till Thomé
Gonzales och Antona Perez, infödingar i Tejores, en
by invid Salamanca.

Det är ju bugning ooh presentation men i alla
fall rakt på sak och huvudperson. En diktare
av i dag är mera direkt i presentationen.
Sinclair Lewis är i allmänhet trög i portgången,
men i lyckliga fall sätter han åstad så här:

Elmer Gantry var drucken, pratsam, smeksamt,
stridslystet drucken. ("Elmer Gantry")

—- onekligen laddat.

Det var presentationsmetoden. Men det finns
förstås andra. En modern själslodare kan veva
upp lodet och hälla ut analysen på första sidan.
Duhamel börjar "Salavins historia" med:

Jag säger ingenting om herr Sureau. Visserligen är
jag mycket ledsen över att ha blivit av med min plats.
En bekväm plats, förstår ni. Men jag säger ingenting
om herr Sureau.

Symboliskt är förfarandtet sammanfattat av
Thomas Mann i inledningsraden till novellen
"En skimrande episod":

Stilla! Vi skola se in i en själ.

Kanske är det för kommenterande, men det
är i alla fall begynnelsens ande som så äskar
ljud, den stämning utsagd som varje diktare
syftar till.

Apropå Thomas Mann så är ban en av
specialisterna, en av dem som spekulerat i
begynnelser. Redan i ungdomsverket "Huset
Buddenbrock" har han startens betydelse klar för sig:

Vad är det? Vad — är det?

— Ja, för fanken, c’est la question, ma très chère
demoiselle.

Vad är det? Jo, katekesplugg, lilla Tony som
fastnat mitt i moralläxan.

Romanen "Bergtagen" börjar:

En vanlig ung man reste en högsommar från
Hamburg.

— raffinemang och retelse i ett enda litet
adjektiv. "Lille herr Friedemann" illustrerar den
underfundiga direktheten, börjande:

Det var ammans fel.

439

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1948/0455.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free