Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tycks röra sig om ett försvarssystem, vars
karakteristikum (och det är här den
krigsvetenskapliga landvinningen tycks ligga) just
är systemlösheten. Möjligen skulle man kunna
tänka sig dem förbundna genom underjordiska
gångar och att det hela alltså gick ut på en
underminering av kultursäkerheten, men det
är bara ett antagande.
Vi måste emellertid begränsa oss till Sverige,
där sedan ett antal år ännu ett sådant torn
vuxit upp i den väl annars för elfenben
tämligen främmande skomakarstaden Örebro —
man kan tycka ett underligt val av plats för
ett torn. När man förr om åren hade sina
vägar förbi detta hemlighetsfulla torn kunde
man om kvällarna ur dess öppna fönster få
höra liksom en stilla pianomusik av
andante-ackord på andanteackord utan egentlig
förbindande melodi. Det man då hörde torde ha
varit själva byggnadsverksamheten: slag av
drömska hammare mot drömskt klingande
spikar och av drömska släggor mot drömskt
klingande stenhuggarmejslar. Tornet var ännu
inte färdigt att träda i funktion som det
försvarsverk det först nu visat sig vara. Om man
nämligen nu stannar framför det, skall man
visserligen fortfarande kunna höra ljudet av
samma verksamhet, men rätt som det är
kommer en karl i skjortärmarna fram i fönstret,
skriker åt en och skjuter i luften med en pistol.
Denna liknelse får givetvis — eftersom det
är frågan om ett elfenbenstorn -—- uppfattas
högst relativt: skället är drömskäll och skotten
är skott från en drömpistol:
fetmans koncentratorer och benstommens intima
avslöjare —
hängbyxans köttuppfyllande halvcirkel till passande
fåtöljs knubbiga pondus: samhällets horisontala lätt
rosafärgade mejeriprodukt med storpipigt bukande
adelsmärke — blinda fyrtornet, trubbiga griffeln,
nakna
flaggstången och slocknande härden med överste
latmasken
den en gång så rödglödgade eldgaffeln nu stående i
skamvrån —
Det som intresserar och det som är nytt
i harald forss’ senaste diktsamling är alltså
inte antalet vackra och som vanligt ofta vaga
dikter utan själva aggressiviteten. Nu lägger
ju visserligen forss’ ovilja mot varje konkret
uttalande hinder i vägen för ett
tolkningsförsök, men ovanstående citat är hämtat ur en
dikt som torde vara ett ganska hätskt angrepp
på folkhemsmentaliteten, eventuellt med en
sidoblick på föreningslivet sådant det ter sig
under religiös egid. Apostroferandet av "den
en gång så rödglödgade eldgaffeln" tyder jag
som någonting i stil med socialismens död som
dröm, dess relativa mättnad och
förborgerligande, i all synnerhet som man på nästa sida
får stifta bekantskap med
den lille folkpartisten, hantverkets mellanhand till
trasten, trastkvittret i förlängningsröret, den sonora
röstens diarré — samarittant med rouge på läpparna,
kokett av ryska kärleksminnen: och så mecenaten,
snälle
herrn med fiskarportmonnän som närmsta
koppargruva —
Den välpressade kakitanten med rouge på
läpparna känner vi igen från året Buchenwald.
Jag vill inte säga att harald forss’ med dessa
dikter uppträder som en "social" skald, men
väl som en på ett så alldeles bestämt sätt
anti-social att det kan smälla lika högt. För det är
alldeles tydligt att han känt sig äcklad av något
visst slappt och stagnerat, någonting inavlat
i nutida svenskt kulturellt och politiskt liv, att
denne "overklige" poet känt sig manad att
protestera mot och ta avstånd från just
overkligheten i nuvarande svenska situation. Kan det
vara ett slags resultat av hans franska resa?
Samlingen innehåller bl. a. en vacker "fransk
svit" med väl observerade grånyanser.
Avståndstagandet gällde emellertid, som jag
nämnt, inte bara det allmänt utan också det
kulturellt folkhemska, och detta ventileras i två
inledande sviter av halvt poetiska, halvt
filo-sofiskt-satiriska prosastycken: "den
vittnesgille vaganten" och "det anonyma oerhörda".
Utom att denna kulturpogrom, när man väl
kommit igenom språkslöjorna, visar sig
verkligt roande att läsa, är den i hög grad
originell. Man kunde kanske sammanfatta oraklet
på följande sätt: forss börjar med att i dunkla
men bitande ordalag ta ner överhuvudtaget
allt som finns i nutida svensk litteratur och
litteraturvärdering, från den professionella
pessimismen genom alla mellannyanser till den
professionella optimismen. I deras ställe sätter
han "det anonyma oerhörda". Han vidrör i
förbifarten Almqvists immoralism, vilken han
uppfattar som en art av visserligen förtrollad
frihet. Han förkastar "metoder" sådana som
den surrealistiska (den eliotska skall vi inte
tala om) och vill — om jag missförstått honom
rätt —■ återge dikten dess primitiva
karaktär av något utifrån kommande, opersonligt,
pytiskt och siande. I den andan föraktar han
"konnässörer" av exempelvis Södergran. Det
är vackra och närmast arkaiskt-klassiska
tankar, de må vara hur dunkelt sagda som helst.
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
