Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
klart men inte nog som förklaring. Man får
ta det som ett tidens tecken. Sålunda kan man
t. ex. peka på Frankrike, där mängden av nya
poeter under och efter kriget varit lika
förkrossande. Även i England och Amerika är det
en smula ditåt. Kanske föreligger under dessa
ödesår hos de unga ett ökat behov av att
uttrycka erfarenheter, av att, i brist på tid eller
förmåga att samla sig, lämna åtminstone ett
par tryckta sidor ifrån sig som en
manifestation av att man lever eller har levat.
Om de tre kalendrar jag här skall behandla
måste jag fatta mig ganska kort. De två
häftena av "Ny lyrik" innehåller dikter av
sammanlagt 14 unga debutanter. Det är
naturligtvis en heterogen samling och man får höra
stilistiska ekon ända långt bort från "Fem
unga" och 20-, 30-talen. Tre skalder är
mar-tinsonpåverkade och det utfaller nog inte
lyckligt, för det speciella bildspråk som vi skulle
kunna döpa till ’martinsonska’, det kan nog
bara Martinson själv klara. Sedan finns det
ett icke angivet antal ungdomar som verkar
underligt vaga, abstrakt trevande, ansträngt
själ- resp. syndfulla eller rentav dåligt kvicka.
Själv har jag tecknat mig till minnes
Anna-Lisa Elfyvén (i "Ny lyrik 1947"), vars dikter
har en mjuk, målerisk impressionism och en
varm kvinnlig timbre, faktiskt vackra dikter,
och (i "Ny lyrik 1948") Karl-Erik Almgren,
vars lakonismer visserligen är något abstrakta
men dock har spänst, och Claes Witting, som
är motsatsen till en lakoniker och egentligen
ganska utsvävande, men som onekligen har en
originell syn: hans värld är ett slags
inälvsvärld av idel aristoteliska överensstämmelser,
där bl. a. ljud blir färg och vice versa:
En urskog av höga ljud
växer omkring stadens centrum
varje dag, vissnar ner om natten.
När snön baddar gator och torg
tvinar skogen nästan bort.
Ljudbuskar ur trampet bolmar.
Från en slirande bil
ringlar en lång lian.
Strax intill spirar
nödropets giftröda orkidé.
Sedan är det naturligtvis så att alla
bidragsgivare har åminstone en bra dikt och många
har flera. Och så finns det naturligtvis exempel
på dikter som hade kunnat bli bra: goda
ingivelser men själens violinisthand ännu föga
tonsäker.
Huvudsaklig blodgivare i Lundakalendern
"Vox II" är Elsa Grave. John Karlzén
bidrar också med dikter, vilket nog kommer
en att sakna hans levande prosa. "Vox II" är
alltså inte genomgående någon debutanternas
tummelplats. På det hela taget kan man nog
säga att denna kalender är sämre sovrad än
sin föregångare, "Vox I". Somt är tveksamt
lovande, bl. a. en del av lyriken, annat verkar
Lesefrüchte eller studieavfall och det hela
slutas med några ganska svåra novellfragment.
Gunnar Ekelöf
GRUPP SANDGREN
Gustav Sandgren: De uppriktigas klubb.
Bonniers 1948. 6: 75.
Bland de charmfullt bisarra figurerna i
Gustav Sandgrens nya bok förekommer en
diktare eller åtminstone ett diktarembryo, som
för sin ofullgångenhets skull kallas Den
tillämnade. Han behärskar ganska väl de
populäraste stilarterna, både
vildmarksförfalskningen och bonderomantiken, men hans
ärelystnad förbjuder honom att slå in på redan
upptrampade stigar. Han vill något alldeles
nytt: oanvända ämnen, otänkbara konflikter,
och i det manifest han slutligen nöjer sig med
att författa är kärnpunkten att "allting betyder
något annat". Som opublicerad gäst och
främling saknar han inträdeskort till de litterära
salongerna men räknar sig ändå med samma
självfallenhet som sina tryckta kolleger till
skrået av legitimerade diktare.
Bortsett från att Sandgren vid det här laget
har åtskilliga volymer bakom sig bör han ha
lagt in rätt mycket av sig själv, av sin egenart
och ambition i denna romanfigur. Sandgrens
författarskap efter den första samlingen
"Skymningssagor" har visat en allt tydligare tendens
mot de oanvända ämnena och de otänkbara
konflikterna. Verklighetsbakgrunden i hans
böcker går numera i stort sett bara att känna
igen som miljö, känsligt uppmålad
rundhorisont; socialt och sexuellt har den en stark
prägel av överexponerad önskedröm. Och de
personer han för fram hör inte heller till dem
man snavar på i närmaste gathörn. De är
tillvarons utbrytarkungar, stjärnögda enslingar,
drömmare och clowner, saligt instängda i sin
egen värld av fantasi och utopi — en värld
som enligt deras åsikt är ojämförligt
menings-fullare än den andra världen, som deras
halvkusiner befolkar och som rymmer
atombomber, debetsedlar och konsumtionsföreningar.
Givetvis står det var och en fritt att uttala
444
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
