Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Han möter motstånd både i stort och smått.
Arbetsgivaren är givetvis absolut emot detta
tilltag, som kan skapa ett prejudikat med
oöverskådliga följder, men även Konrad
Johnsons kamrater i fackföreningsstyrelsen, som
innerst inne sympatiserar med hans aktion,
måste ta avstånd från den, eftersom den strider
mot avtalet. Minst lika påfrestande är
emellertid de små följderna av hans steg. Bara att visa
sig ute en vardagsförmiddag, fri och ledig,
inte ens berusad, är i det lilla
industrisamhället ett steg med vådliga konsekvenser, som
sätter tungorna i gång både på välmenande
och illasinnade människor. Viskningarna och
blickarna är svåra att uthärda för den som
inte ens själv är riktigt säker på innebörden
i vad han gjort, och än svårare är gnatet från
oförstående anhöriga.
Konrad Johnson är nära att svikta ibland,
de mera skickligt iscensatta påtryckningarna
är nära att ge resultat. Men han lyckas trots
allt genomföra sin föresats. Den har
ingenting storslaget över sig vad de yttre formerna
angår, åtskilligt av hans värdighet blir kvar
var gång han lyckas slinka ur frestelsernas
griptänger, yttervärlden gör sitt bästa för att
se det hela som ett utslag av sinnessjukdom,
och företagsledningen, som i alla fall får foga
sig eftersom det är ont om arbetskraft,
maskerar sitt nederlag genom att ge honom en aldrig
begärd ledighet av familjeskäl. När Konrad
Johnson ser tillbaka på sin trots allt
genomförda skapelsevecka är det alltså inte som en
triumfator.
Inte kan jag se på mitt verk och finna det gott,
men det har jag heller aldrig drömt om. Lite skam
får jag nog dras med resten av livet och några har
jag kanske gjort illa med min svaghet. Det bästa är
att jag hållit ut; att jag inte söp eller hängde mig
som en del ville.
Något resultat har det i alla fall blivit:
Formas inte livet av våra olika handlingar?
Kommer inte också min syndavecka att sätta spår efter
sig? Inga stora klumpfjät hoppas jag på, men ett
och annat mjukt märke som efter bara
fattigmans-fötter i daggdrucken ängsmark.
Det kanske kan ha sitt värde för andra
arbetare att en av dem vågat ta detta steg,
oförståendet och hånet kommer att överflyglas av
"vördnaden från de tysta leden med ångest
och humor". Möjligheten att välja, att kunna
säga nej är till sist det som gör livet uthärdligt
säger Konrad Johnson.
I sin stridsartikel riktade Folke Fridell ett
häftigt angrepp mot maskinromantiken i lit-
teraturen, och även på den punkten
illustrerar "Syndfull skapelse" hans mening. Konrad
Johnsons fiende är egentligen inte
företagsledningen. Chefen är ingen sympatisk person,
men han är i grunden lika osäker på sig
själv som sin anställde, han är en människa
av samma slag, men ur den anställdes
synpunkt behäftad med en del avigsidor som
följer med hans ställning, om man inte kan
eliminera dem, precis som den skvallrande
portvaktsfrun låter sig präglas av sin syssla.
Den egentliga fienden är fabriken, maskinerna.
De måste finnas, inser Folke Fridell, men de
får inte idealiseras i litteraturen och inte
ställas i centrum av livet, där ska människan
stå i stället. På den punkten står han i
motsatsställning till många slags litteratur, både
till den internationella 20- och 30-talsdikten
och till stora delar av den sovjetryska
litteratur vi känner genom översättningar.
"Syndfull skapelse" innebär ur konstnärlig
synpunkt ett nytt steg framåt efter den
utmärkta "Död mans hand". Den vresiga, lite
färglösa men utomordentligt verkningsfulla
berättarstilen är densamma, men
kompositionen är mycket säkrare och den i sig själv
ganska stillastående historien läggs fram på
ett sätt som hela tiden håller intresset levande.
Någon gång förtas kanske den enkla
sanningsprägeln av att Fridell själv ger sig ut på ett
romantiskt sidospår, framför allt i skildringen
av Konrads svärfar, den genompräktige
fiskaren, som skall symbolisera en annan
människotyp, uppvuxen i nära samband med naturen.
Men annars får man nog säga att Fridell med
denna allvarliga, fint berättade bok ytterligare
stärkt sin ställning som en av våra främsta
yngre författare. Åke Runnquist
POSTUM FALLADA
Hans Fallada: En mot alla. Översättning av
Knut Stubbendorff. Bonniers
1948. 15:—.
Den våldsamt antinazistiska tendensen i
Hans Falladas efterlämnade roman, vars
företal dagtecknats i oktober 1946, skulle ha gjort
ett starkare intryck om man inte haft i
minnet den utpräglat pronazistiska hållningen i
"Hackendahl ger sig aldrig". Och om han inte
i ett annat efterlämnat men ofullbordat verk
fjäskat för kommunismen, skulle man gärna
velat se något av ett personligt urskuldande
446
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
