Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
FAULKNER,
DEN FÖRSENADE
William Faulkner: Medan jag låg och dog.
Översättning av Mårten Edlund.
Panache-serien. Bonniers 1948. 7: 50.
Om Faulkner finns det på svenska två var
för sig beundransvärda essayer, en av Artur
Lundkvist i "Ikarus’ flykt" som speciellt
belyser känsloengagemanget och den tragiska
livsuppfattningen bakom Faulkners diktning,
och en av Thorsten Jonsson i "Sex
amerikaner" som i första hand är en instruktiv
kringsyn och en refererande analys av de enskilda
verken. Den förra essayen publicerades 1939,
den senare 1942; men mellan de åren hade ett
par saker inträffat, som ytterligare gjort den
halvt mytiske amerikanen aktuell: Jonsson
hade gett ut sina kriminalpsykologiska noveller
"Fly till vatten och morgon" och Peter William
Nisser hade debuterat. Under den närmaste
tiden skulle modeglosan "hårdkokt" stansas
ut; Faulkner var bliven en med oinskränkt
respekt eller maskerad motvilja omtalad
komponent i ung svensk litteratur, innan ännu en
enda av hans böcker hunnit översättas.
Som den första översättningen dröjde till
1944, då "Ljus i augusti" flöt upp, vågar man
alltså anta att de nämnda uppsatserna ganska
länge var vad den publik som var förhindrad
uppsöka originalen hade att stödja sin
tvärsäkerhet i fallet Faulkner på. Bristen har
börjat avhjälpas först nu, när hårdkoktheten
redan är en antikverad klyscha och den unga
generationens stilmönster av allt att döma
redan svängt bort från amerikanerna.
(Faulkners inflytande ska inte överbetonas; Thorsten
Jonsson har väl lånat ett eller annat grepp
ifrån honom, hans furia går igen hos
Dagerman, möjligen också hos Ahlin, och Peter
Nisser kunde honom åtminstone på ett
tidigare stadium utantill — därvid torde det
stanna.) Men även om dröjsmålet principiellt
måste beklagas döljer det kanske ändå en viss
oavsiktlig taktfullhet. Sedan läsaren inte längre
känner sig tvungen att leta efter parallellställen
och triumferande avslöja svenska författares
fingeravtryck på låsen till Faulkners diktvärld,
kan mötet med denna särpräglade,
motbjudande men villkorslöst snärjande konstprosa
ske under gynnsammare —- för det omedelbara
medupplevandet och den litterära
kapitulationen gynnsammare — betingelser.
Det amerikanska originalet till "Medan jag
låg och dog", som nu föreligger i en utom-
ordentlig översättning av Mårten Edlund, kom
ut för aderton år sedan och tillhör således den
period kring 30-talets inbrott, då Faulkner
i tät följd skapade några av sina mest laddade
och konstnärligt viktigaste böcker. Romanen
skildrar en handfull människor ur sydstaternas
vita lantproletariat och utspelas under några
kvava högsommardygn dels på en halvförfallen
farm någon dagsresa från den fiktiva staden
Jefferson, dels på och invid landsvägen till
staden.
Handlingen är lagd i munnen på drygt
dussinet olika personer, vilkas monologer griper
in i varann, griper framåt eller tillbaka, men
hela tiden skruvar upp ohyggesstämningen
både genom vad de direkt eller indirekt
utsäger och vad de lämnar åt den oombedde
lyssnaren att ana, sluta, kombinera sig till.
I centrum befinner sig bomullsodlaren Anse
Bundrens familj, man, hustru och fem barn;
det är hustrun som ligger och dör, och hennes
stämma bryter igenom först efter döden som
ett utpinat eko av en existens uppfylld av
dragdjursmöda, puritanism och patologiskt
främlingskap. Andra röster tillhör grannarna,
hyggligt folk som tycker illa om Anse Bundren men
fortsätter att hjälpa honom, därför att det
blivit en vana bland deras övriga vanor att
göra det; vidare en läkare, en predikant, två
farmare som ger logi åt Bundrens under
färden till Jefferson, och två expediter i
drug-stores, där enda flickan, Dewey Dell — som
av misstag, av trög reaktionsförmåga men
knappast av åtrå låtit förföra sig under
bomullsplockningen — slinker in för att köpa en
fosterfördrivande medicin. Och vad denna kör
av alldagliga, loja, vädjande, hatiska,
desperata röster sammantagna berättar är den
makabra historien om hur hustrun Addie
forslas till gravens ro — ett liktåg där de
bisarra missödena följer slag i slag, där
kroppen i den hemgjorda kistan sprider en odör
av rutten ost och de allt talrikare gamarna
hänger som ett orörligt hot över vagnsflaket.
Bortom nuets förnedrande tillfälligheter
öppnar sig berättelsen mot lointainer av så
kompakt tragik, så absolut förlamande intighet, att
familjens hopade olyckor upphöjs i en
dignitet av ställföreträdande lidande för de släktled
som gått före med slavpiskan flätad över
ox-breda ryggar, och för vilka inbördeskriget
1861—65 betydde början till urartning och
misär.
Addie Bundren, den f. d. byskollärarinnan,
har varit frigid långt in i själen men fysiskt
450
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
