Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fruktsam; fyra av sina barn har hon med
mannen och det femte med predikanten
Whit-field, som hon gett sig åt för att tvinga blodets
krav till tystnad genom en oförlåtlig synd.
I mannens släkt har hon aldrig smält in; det
är med sin egen släkt, med "dom av samma
blod" hon slutligen vill förenas, och Anse har
lovat att begrava henne i Jefferson, eftersom
han själv har ett ärende dit. Färden blir
strapatsrik och kistan är nära att gå förlorad
ett par gånger, först vid transporten över den
översvämmade floden, sedan vid en stallbrand
anlagd av näst äldste sonen, Darl. När liktåget
efter nio dagar — och då jäser det så hörbart
i liket att sönerna tror sig höra modern tala
med Gud — anländer till staden, är det endast
Anse Bundren som kommit helskinnad undan.
Cash ligger ovanpå den stinkande kistan med
brutet ben, hos Darl och yngste sonen
Varda-man har degenerationssymtomen slagit ut i full
sinnessjukdom, och Jewel har genom faderns
försorg gått miste om sin häst.
Att Anse inte bara lyckas undgå varje form
av personlig kalamitet utan också kan dyka
upp på slutsidorna med både en spritt ny
kvinna och ett glittrande garnityr löständer, det
är uppenbarelsen av en pervers världsordning
i en annars ohejdad demonstration av den
universella meningslösheten. Anse Bundren är
nämligen romanens enda verkligt avskyvärda
individ, en personifikation av den ohöljda
lättjan och den ohöljda egoismen, som inte
blir mindre frånstötande därför att hans
usel-het verkar så mekaniskt inäten, och därför
att han i alla krävande situationer plockar upp
Gud ur bakfickan. "Ske Guds vilja. Nu kan
jag få mina tänder", suckar han fromt, då
han lämnat hustruns dödsbädd och sett hennes
plågade ansikte slätas ut i en förvånad frid.
Och bland alla råa repliker i boken finns det
ingen som är jämförbar med denna i fråga
om självklar och religiöst ytpolerad cynism.
Även den havande Dewey Dell har röstat
för en begravning i Jefferson av rent
egoistiska skäl. Men hennes förhoppningar på
en abort blir grymt gäckade; det intresse
en knölaktig droghandlare omsider ägnar
hennes underliv är dikterat av helt andra
avsikter. Det förvridet tragiska i historien
är alltså, att nåden bara behagar skina över
den mänskligt och moraliskt underhaltigaste
medlemmen av familjen Bundren, och som
speglingen i en skärva avslöjar detta
faktum vidden av den pessimism som blivit
Faulkners bidrag till den förlorade genera-
tionens ideologi: att människans gärningar
aldrig mäts efter förtjänst och att tillvaron
till sist inte har plats för någonting annat
än aktivt kallsinne och passiv ondska. Genom
själva sin trivialitet blir Anse Bundrens
saliv-drypande protesgrin en ohygglig illustration
till den livssyn som genomsyrar boken.
Romanens varviga uppbyggnad — inte i och
för sig så revolutionär — är inte endast en
komposition som tillåter högsta möjliga
spänning, största möjliga närhet till de
inblandade personerna; den visar också på en
lysande förmåga av psykisk identifiering och
slagrutekänslig intuition. Liksom i Joyces
"Ulysses" samlar monologformen hela
med-vetenhetsströmmen i sin fåra och återger den
som ett löpande band av infall, tvångstankar
och omtagningar, där ingenting sållats bort
för den artistiska balansens skull, utan
väsentligt och oväsentligt, utsagt och outsagt knutits
ihop till löpmeter på löpmeter av osorterat
själsinnehåll. Med speciell omsorg •— och
speciellt sinne för deras allt större svårigheter
att urskilja nyanser — har
föreställningskomplexen hos de rubbade sönerna Bundren
avgränsats; de ständiga upprepningarna
åskådliggör med stark suggestion, hur deras
monomani griper omkring sig, deras intressesfär
dras samman och deras hjärnor slutligen mal
tömning.
Jag hör kon en lång stund, klapprande på gatan.
Sen kommer hon in på torget. Hon går över torget
med huvet neråt klapprande. Hon råmar. Det var inge
på torget innan hon råma men det var inte tomt. Nu
är det tomt när hon har råma. Hon fortsätter,
klapprande. Hon råmar. Min bror är Darl. Han åkte tåg
till Jackson. Han åkte inte tåg och blev toki. Han
blev toki i våran vagn. Darl
Degenerationen, den till det anormala
stegrade loj heten, anestesin och inkröktheten
bildar den inre verklighetsbilden; men det finns
också en yttre, fast sparsammare antydd. Några
scener ur romanen, återgivna med barlagd,
hårt komprimerad realism, kommer man alltid
att bära med sig: scenen då de sista spikarna
slås i Addie Bundrens kista, medan slagregnet
växer som en silverskog kring den spräckta
lyktan och de självlysande hyvelspånen på
marken; och eldsvådan i bonden Gillespies
loge, då lukten av bränt kött sprider sig under
träden och Jewel med armarna slagna kring
kistan avtecknar sig som en grotesk
ebenholts-skulptur mot den blodröda fonden. Man kan
intala sig att Faulkners livsinställning är steril
och ovärdig, man kan rygga tillbaka för
anhopningen av anfrätta detaljer i hans skild-
451
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
