Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
billiga fikens habituéer". Man håller ogärna
med om att denna kategori blivit särskilt
försummad i 40-talets prosa; namn som Gustaf
Rune Eriks, Harry Ahlberg, Gösta Pettersson
och Åke Wahlgren har lämnat
uppmärksammade bidrag till karakteristiken. Och att deras
kaféungdom har hemortsrätt söder om Slussen,
medan Häglunds är skriven i Göteborg, gör
ingen väsentligare skillnad.
Vad drygt hälften av dessa noveller i en ofta
överdrivet staccaterad form handlar om är
således den vilsna erotiken på hyresrum och
bakgatskonditorier, vantrivseln i arbetet, den
urvuxna målbrottsj argongen, ensamheten och
ömhetsbehovet, oförmågan att orientera sig
och tvånget att slå ut andningsventiler. Bäst är
en liten ömsint uppfattad barnhistoria, "Tolv
år", som placerats allra sist; och hjälplösast
en novell som utspelas mot bakgrunden av en
fartygskatastrof och skildrar människors möte
i en blockerad hytt. Av de andra historietterna,
avgränsade genom små lyriska annotationer
där det alltid regnar, håller sig övervägande
delen på den talangfullare
gymnasisttidningsprosans litterära nivå. Författarens omogenhet
sticker fram lite varstans: i äcklet inför det
sexuella, i svagheten för understrukna poänger,
i känslosamheten och de valhänta försöken att
dölja den med kraftuttryck. Den som känner
sig "sentimental och jävlig" är i allmänhet
mer sentimental än den som undgår att känna
sig jävlig.
"Regnet och skymningen" kan enklast
betecknas som en tafatt bok, men inte ens dess
tafatthet är riktigt övertygande; det mesta
i boken gör mindre intryck av att vara känt
och iakttaget än läst och efterhärmat. Det
sundaste från förlagets sida — också med hänsyn
till författarens ålder — hade nog varit att ge
honoraret som förskott på Karl-Axel Häglunds
andra eller tredje opus i ordningen.
Per Erik Wahlund
Franz Hellens: Två mäns kvinna.
Översättning och företal av Arne Häggqvist.
Wahlström & Widstrand
1948. 11:—.
Då man velat presentera den franskspråkige
belgiske författaren Franz Hellens för svensk
publik, hade det bestämt varit lyckligare om
början gjorts med något annat verk än
romanen "La femme partagée" från 1929, som nu
föreligger i konventionell svensk tolkning under
gottköpstiteln "Två mäns kvinna". Denna
utdragna historia om ett visserligen fysiskt men
av ideellt skimmer omgivet triangelförhållande
mellan två män och en kvinna måste nämligen
på svenska läsare göra ett hopplöst föråldrat
intryck av 90-tal, dåligt 90-tal till på köpet,
tillsatt med några droppar av 20-talets
sexual-romantik. Man kan till nöds förstå, att Hellens
betraktar världen som en halvt mystisk enhet
och helhet, vars individuella delar med eller
mot vår vilja genomtränga varandra. Under
detta öde ha vi endast att böja oss, vare sig
det är oss själva eller varandra som vi tillfoga
lidande. För den profane kan det möjligen
synas som om den naturliga svartsjukan här
utkämpade en meningslös kamp mot den
onaturliga ädelheten, men det är förstås en
neddragande synpunkt. I vilket fall som helst
äro de konstnärliga bristerna alltför
besvärande för att författaren skulle lyckas
suggerera fram sin personliga vision hos läsaren.
Hela berättelsen har liksom vissa svenska
90-talsprodukter kommit att utspelas kring
alltför vaga och allmänna, alltför högtravande
känslolägen, personteckningen har blivit
suddig och lyriskt svallande, själfullheten verkar
ansträngd, det allvarsmättat meningsfulla och
högtidligt innebördsdigra i varje minsta
händelsemoment är ganska påkostande, och den
monomana ensidighet, varmed dessa
människor odla sitt känsloliv och sin personlighet
eller, i bästa fall, sin konst, ter sig i vår tid
närmast komisk. Komiska äro också flera
av berättelsens många symboliska uppträden,
t. ex. det där de båda männen, som nyss gjort
varandras bekantskap och genast gripits av
djup inbördes sympati, i ädel tävlan skynda
att skaka ner fikon ur trädet med hjälp av
långa käppar. Det verkar Lawrence omsatt för
konfirmander. Om de många vackra
naturscenerierna i romanen måste slutligen sägas,
att de äro så sköna att de nästan göra ont
i ögonen. Holger Ahlenius
5 BLM 1948 vi
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
