Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Georg Svensson: Wienutställningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WIENUTSTÄLLNINGEN
Wiensamlingarna som framgått ur habsburgarnas
intensiva och av obegränsade makt- och
penningresurser underlättade samlarbegär är ju enorma till
sin omfattning. Vad vi får se i Stockholm är blott ett
urval men ett där på några undantag, såsom den stora
sviten Bruegelpannåer och Giorgiones "De tre
filosoferna", allt det yppersta tagits med. Dessa furstars
liv blev småningom formligen tryfferat med
dyrbarheter, sällsyntheter och konstverk. Den estetiska
känslan var kanske inte alltid lika högt utvecklad som
sinnet för det märkvärdiga och i tekniskt eller materiellt
avseende fulländade men i stort sett tycks
habsbur-garna ha haft en ovanligt god näsa för konst, vartill
kom att på 1500- och 1600-talen, där samlingarnas
tyngdpunkt ligger, det inte existerade någon
motsättning mellan den officiellt tongivande konsten och den
estetiskt banbrytande. Hovmålare och hovleverantörer,
som på 1800-talet och senare deklinerade till
tall-riksslickande eftersägare, räknade tidigare självklart
ibland sig de ledande personligheterna. Och till hoven
var också knutna staber av experter och anskaffare
som ständigt bevakade inköpstillfällen, ateljéer och
verkstäder för att inte tala om att de givetvis såg till
att krigsbytena togs med den rätta urskillningen.
Självförhärligande, utsugning och förslavande av andra,
rofferi och vanvettig lyx spökar bakom dessa gnistrande
skatter men så här på betryggande tidsavstånd kan
väl knappast ens kommunisten av pur social
indignation hindras att i barnslig förtrollning gå upp i denna
"Kunst- und Wunderkammer" som ärkehertig
Ferdinands och kejsar Rudolf II :s samling kallades.
Av utställningens 652 nummer består nära hälften
av guldsmedsarbeten, kärl av bergkristall och
halvädelsten, smycken och preciösa, elfenbenssniderier,
gobelänger, vapen och rustningar, illuminerade
handskrifter, samt som en separat enhet Gyllene Skinnets
ordensskatt av antependier, kåpor m. m. Mycket av
detta är kuriösare och dyrbarare än det är vackert
men hantverksnivån är genomgående av en sådan
klass att man gapar bondskt. Absorptionsförmågan
när det gäller föremål av denna art är dock för de
flesta utställningsbesökare högst begränsad; efter att
ha studerat sig igenom ett antal underbara medeltida
elfenbensreliefer, några kärl och vaser av bergkristall,
röktopas eller guld är man färdig åtminstone för den
gången och konfronteras utan nämnvärd chockverkan
med sådana underverk som Benvenuto Cellinis
berömda saltkar, den burgundiska hovpokalen,
Corvinus-bägaren eller Mikaelsbägaren. Rustningarna och
vapnen har också en myllrande dekorationsrikedom, som
svårligen kan tillgodogöras av en tillfällig besökare
utan möjlighet att avskärma sitt studium från stimmet
omkring och från de andra salarnas lockelser. Men
gobelängerna kan man sjunka in i och vila sig i så som
när man låter ögat efter att ha botaniserat i
markvegetationens virrvarr söka sig ut mot landskapet.
Wiensamlingarna omfattar omkring 900 vävda tapeter av
vilka här ett lysande urval pryder väggarna i
trapphallen och den sal där Pilos kröningstavla brukar
hänga. Som färg överträffas dessa gobelänger knappast
av några målningar, som arbetsprestationer trotsar de
tankeförmågan. Även de på 1400-talet vävda och
broderade föremålen i Gyllene Skinnets ordensskatt är
sannskyldiga textila underverk och det finns en tronhimmel
från en Brysselateljé på 1500-talet som helt enkelt inte
kan beskrivas. Gärna lutar man också sitt huvud över
böckerna, bland vilka flera tillhör de nordfranska eller
parisiska 1400-talsilluminatörernas mästerverk.
En relativt stor samling skulpturer, framför allt
smärre bronser av italienska, nederländska och tyska
renässansmästare ingår i utställningen. Wienmuséet
är på dessa områden ett av de rikaste i världen. Trots
att samtidigt en stor utställning av
Albertinasamlingens teckningar pågår i London har Stockholm fått
med en betydande kollektion av dessa teckningar, inte
de mest berömda av Dürer visserligen men ett dussin
av hans övriga samt utomordentliga blad av bl. a.
Claude Lorrain, Poussin och Rembrandt.
Men framför allt knyter sig intresset till
målningarna. Det är här den stora besökarströmmen går fram
och man får finna sig i att plötsligt, där man sitter
i en stol försjunken i en vägg, titta in i en kompakt
mur av mänskliga baksidor. Varefter människomolnet
lika plötsligt skingras och fixstjärnorna åter blir
synliga.
Den wienska målerisamlingen är lika litet som
Nationalmuseum något fullständigt museum utan bär
tydliga spår av sina tillskyndares relationer och
individuella smak. Det tidiga italienska måleriet saknas,
likaså praktiskt taget allt franskt måleri. England
är inte alls med i bilden om man inte skall räkna dit
Holbeins överdådiga porträtt av Jane Seymour. Den
italienska högrenässansen som till vardags är så klent
representerad i vårt Nationalmuseum är däremot
överväldigande rikt och storslaget företrädd, liksom den
italienska barocken, fast den inte gör en modern
åskådare lika glad. Framför allt är det venetianerna som
glänser, med en av de största salarna helt fylld av
Tizian och en annan delad mellan hans stora samtida
med Tintoretto och Veronese i spetsen.
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
