Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
denna gång inte låtit kritikern i sig komma mera till
tals: framför allt i scenen mellan Studenten och Den
Vilda som var något ganska klunsigt; och inte hade
regissör Gentele dämpat precis. Scenlösningen i andra
och femte tablån var överlägsen; den stockholmsbilden
var lysande i mer än en bemärkelse.
Boulevardteaterns stycke har tagit upp en och
annan av Huxleys m. fi. betänkligheter mot tidens
rationalisering och för all del också mekanisering och
vänt det hela till aktuell socialiseringssatir. Tunt,
snacksaligt och utdraget. Som invändning mot
kollektivhusidén var det direkt enfaldigt. Det lustiga i
alltihop var den ömma känslans uppvaknande hos
Margareta Fahlén vars totalt rationaliserade unga fröken fick
ställa om hela sin världsbild. En utmärkt partner och
förlösare fann hon i Erik Hell som spelade ut en
betydande vitalitet på ett sympatiskt och okonstlat sätt.
Goda karikatyrer av framtida olyckspåsar gav Karl Erik
Flens och Folke Hamrin. Däremot var Börje Mellvig
denna gång inte till sin fördel under sina
ansträngningar att ha tio gånger så roligt som folk i salongen.
Återstår så Dramatens stora vårgala,
Skandalskolan eller "Tadelskolan", som den kallades förr i
världen. Luftigt lätt, flott och fyndig inramning, med
extra-ridå och suffiter. Lysande interiörer på vridscen, i
grått och rosa (Georg Magnusson) och utsökt
dräktkomposition (Gunnar Celbort). Glitter och sång och
musik. Här var det kulturhistoria i Rune Carlstens
regi.
Pjäsen börjar onekligen ganska trögt och orienterar
oss mycket trevande. Det blir en massa prat om
människor i den där bekantskapskretsen som aldrig
uppträder i stycket och vilkas — av skvallersocieteten
karikerade — sätt att hålla munnen stängd eller öppen
knappast intresserar oss. Man fick faktiskt tid över att
tänka på hur synd det är att sedekomedins furnissörer
så ofta fallit för frestelsen att driva med ett i grund
och botten så likgiltigt samhällsskikt som en sån här
societet. För min del tycker jag det är måttligt lustigt
med den här sortens stoliar och snobbar (Einar
Axelsson och Henrik Schildt.)
Men det tar sig. De äktenskapliga uppgörelserna —
pjäsens bästa spelscener — gjorde Inga Tidblad och
Holger Löwenadler rent överdådigt. Hon, det tanklösa
oerfarna barnet, så kvick i huvet och rapp i tungan.
Om inte totalt hjärtlös, så i varje fall alldeles glättat
oåtkomlig. Vilken tjusig retelse när hon skulle få hans
smycke! Och så, med det glittrande bytet i sin ivriga
hand, strax i gång med pikar och elakheter igen,
medan Löwenadlers Sir Peter nästan tappar pusten. Inga
Tidblad strålar, bedårar och förtrollar nu som för
tjugutalet år sen. Det var hon som inledde säsongen,
i "Kranes konditori". Och hon avslutar den som lady
Teazle, fru Brunius’ roll för länge sen. Det händer att
man har invändningar mot henne i tragedin. Men
ingen hör som hon hemma i uppgifter av detta slag.
Intrigen i stycket kan ju inte tas på allvar, och
faktiskt inte heller psykologin. Efter att Sir Peter avslöjat
sin hustru in flagranti började plötsligt ett ömt och
ångerfullt hjärta att klappa i den lilla spralliga
porslinsdockan, och så fick Löwenadlers måttligt
begåvade och mindre måttligt kverulerande hedersgubbe
sin fågel i bur; så länge det kunde vara. Löwenadlers
burdusa och kraftfullt karakteriserade hustyrann var
den allra bästa moatjé till fru Tidblad. Styckets bov,
lismaren och moralisten Joseph Surface, spelades med
en massa roliga övergångar av Olof Widgren,
intelligent och genomarbetat som väntas kunde och med ett
överspel i intrigstilen som gjorde sig mycket bra i
detta sammanhang. Generös och uppsluppen var
brodern Charles som uppenbarade sig i Olof Bergströms
gestaltning; bland det bästa han gjort, med mera liv
och fart än på länge. Som skandalmakerska var Mimi
Pollak helt festlig i sitt påpassliga självförsvar. Och
Olle Hilding hade av sin procentare gjort en gubbe
för sig, svartingen bland alla lysande sidenkjolar och
-rockar. Liksom i "Iskarlen" hade Hilding här i en
biroll gestaltat en figur av betydlig konturskärpa. Björne
hade denna gång en måttligt inspirerande uppgift,
men i den dråpliga auktionsscenen blottade hans
okände onkel en djupt komisk självupptagenhet som hörde
till det roligaste i det annars mer habila än egentligen
originella stycket. Axel Strindberg
Film
Sirenen (Siréna). Manus: Maria Maierova och Karel
Stekly. Foto: Jaroslav Tuzar. Regi: Karel Stekly.
Vredens ryttare (La guerra gaucha). Produktion:
Artistas Asociados Argentinos. Manus efter en
roman av Leopoldo Lugones. Foto: Bob Roberts.
Regi: Lucas Demare.
Oktobermannen (The October Man). Prod.: Erie
Ambler (för Two Cities). Manus: Erie Ambler.
Regi: Roy Baker.
Hemlig eld (The Guilt of Janet Ames). Manus:
Louella Mac Farlane, Allen Rivkin och Devery
Freeman. Foto: Joseph Walker. Regi: Harry
Levin (pseudonym för Charles Vidor).
Kejsarvalsen (The Emperor Waltz). Prod.: Charles
Brackett (för Paramount). Manus: Charles
Brackett och Billy Wilder. Foto: George Barnes.
Regi: Billy Wilder.
Näktergalarnas bur (La cage aux rossignols). Prod.:
Gaumont. Manus: Noël-Noël och René Wheeler.
Regi: Jean Drév’lle.
Det finns filmer man ovillkorligt kapitulerar för,
dels på grund av deras äkthet i ämne och miljö, dels
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
